Alla ska till Nashville och supa skallen i bitar
Per Bjurman: Har blivit söderns eget Las Vegas
NASHVILLE. Lämnar Las Vegas för Nashville, men är osäker på om jag verkligen kommer någonstans överhuvudtaget.
Den här gistna gamla hålan har verkligen blivit ett sanslöst tivoli.
I likhet med en hyllad svensk författare anser jag egentligen att för mycket av det goda är alldeles underbart. Just Vegas – denna förryckta 24-timmarskarusell – kan dock i längden bli lite väl utmattande till och med för mig, så efter en extraordinärt utdragen Sin City-session, föranledd av uppdrag i Stanley Cup-hockeyns tjänst, känns det som en lättnad att få byta sceneri och istället inta Nashville.
Men ur askan i elden, faktiskt.
Det omsusade country & western-Mekkat i centrala Tennessee har senaste åren blivit söderns eget Las Vegas – fast med boots på fötterna.
Det är rätt remarkabelt.
Första gången jag kom på besök, 1997, var Nashville en…nja, inte en håla. Bara en rätt sömnig sydstatsmetropol. De flesta av Lower Broadways berömda honky tonks fanns då också, men det var verkligen ingen hysteri kring dem. Man kunde även lördagkvällar gå på rond mellan allihop utan att ens tillfälligtvis behöva trängas.
Idag råder fullständig kalabalik på samma gatstump vilken vardag som helst – och en helgkväll skulle jag hellre gå till tandläkaren än försöka knö mig in på överskattade Tootsie’s. För att inte tala om de nya, vedervärdigt vulgära fyra-och femvåningskrogarna en bit söderut, uppkallade efter bondfångare som Kid Rock och till synes fast beslutna att förvränga och göra billigast tänkbara geschäft av en i grunden fantastisk kultur.
Exakt hur detta hände vet jag inte, men någon gång på 00-talet bara exploderade denna stad. I en färsk bok i ämnet läser jag att Nashville runt just 1997 hade i snitt 2 miljoner besökare per år. 25 år senare är samma siffra 25 miljoner. Alla i södern – inte minst de som arrangerar möhippor, dessvärre – ska plötsligt hit åtminstone en gång per år och supa skallen i bitar under brölande backanaler.
Rent ledsamt, tycker jag, som egentligen älskar musiken och maten och stilen de använder som alibi för Vegasifieringen.
Men jag kan ju klaga bäst jag vill, det tjänas enorma pengar på utvecklingen så den lär fortsätta på samma vis och passar det inte är det väl bara att söka sig annorstädes – eller en någorlunda lugn kväll smyga in på Robert’s Western World, helt klart best of Broadway, och låtsas som att allting ändå inte är en turistfälla.
ORSAKER TILL EXTAS
• Bonny Doon – Let there be music (Albumspår)
– Årets sommarlåt 1.
• Cliff Hillis – Just drive (Albumspår)
– Årets sommarlåt 2.
• Brennen Leigh – Somebody’s drinking about you (Albumspår)
– Årets sommarlåt 3.