Slowgolds känslor trollbinder allt mer

avNatasha Azarmi

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Ellika Henrikson
På ”Aska” låter Amanda Werne stark och skör på samma gång.

ALBUM Slowgold fortsätter att imponera med sitt drömska universum.

På ”Aska” är det framför allt Amanda Wernes fina sång som berör.


Slowgold
Aska
Playground


ROCK Det är svårt att komma på någon annan svensk artist som fyller på diskografin lika ofta.

Inom loppet av tre år har Slowgold hunnit släppa två väldigt starka album. Hoppfulla ”Drömmar” kom 2017 och följdes upp av betydligt sorgsnare ”Mörkare” bara året därpå.

”Aska” är det sjätte albumet under Amanda Wernes artistalias och handlar om att släppa taget om den sorg som hon sjöng om senast. Här lämnar hon gamla krävande relationer bakom sig, vilket hörs som mest på känslosamma ”Nåt”: ”Jag har hittat andra vänner så jag orkar ut igen”, sjunger hon.

Men det intressanta med Slowgold, som även består basisten Johannes Mattsson och trummisen Erik Berntsson, är hur det snabba arbetstempot aldrig hörs i musiken. Låtarna är en drömmande söndag i sängen och melodierna så naturliga att det ibland känns som att de klivit in i studion och jammat sig fram till slutresultatet.

Slowgold använder sin lågmälda blandning av progg, visa och psykedelia, toppat med The Cure-gitarrer och munspel, till att ömsint backa upp Wernes röst.

För på ”Aska” är det sången som utmärker sig mest.

Amanda Werne låter stark och skör på samma gång och är mäktig som en kyrkokör i det inledande titelspåret.

Men hon är som mest trollbindande när hon går från varsam till fullskalig sång och visar upp hela sitt stora register i bitterljuva ”Inte här”.

Om Slowgold fortsätter i den här takten är det nästan löjligt hur bortskämda vi kommer att bli.
BÄSTA SPÅR: ”Inte här”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock