Håkan Steen om veckans retroutgåva

Håkan Steen

Så bra är Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road”

helskärm

POP På fyra år och sex album hade Elton John gått från kämpande okänd artist till internationell superstjärna. Men det var först med 1973 års ”Goodbye Yellow Brick Road” som den 26-årige sångaren och pianisten verkligen fick sitt koncept på plats.

Popen hittade in i Eltons brittiska twist på soul, blues och rock’n’roll. ­Låtarna lät som själva ­essensen av 70-talets mainstreamradio, trots att melodierna och ­arrangemangen var allt annat än konventionella och Bernie Taupins effektivt berättade texter rymde ganska märgfulla referenser till ­både droger och sex.

Albumet sålde platina sju gånger om bara i USA. Låten ”Candle in the wind” har varit en hit vid tre tillfällen sedan dess och inte sällan dyker minst hälften av de 17 låtarna upp på Eltons konserter.

Nu finns albumet som passionerad jubileumsbox, med bonusar som en lång BBC-konsert, en väldigt tids­typisk tv-dokumentär, outtakes och covers. Inte minst har musikälskaren Elton låtit akter som Miguel, Emeli Sandé och John Grant göra nytolkningar av låtarna.

Plus också för boken, där de många scenkostymerna, platåskorna och glasögonen alltjämt är en over the top-fröjd för ögat.

BÄSTA SPÅR: ”Bennie and The Jets”.