Avslappnad och försonad Paul Weller

Publicerad 2018-09-14

”True meanings” känns som ”Paul Wellers lugna favoriter”.

ALBUM Paul Weller har fortfarande en sällsynt förmåga att förvåna.

På sitt fjortonde album gör han det på försiktigast möjliga vis.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Paul Weller
True meanings
Parlophone/Warner


SOULPOP Få har lyckats formulera samhällskritik så stilfullt som Paul Weller. Hans ordsalvor om ett tegelklätt arbetarklass-England flöt förbi som den vackraste poesi, i synnerhet i The Jam och The Style Council.

I trenchcoat, halsduk slängd över axeln och med en cappuccino på det parisiska cafébordet har Woking-sonen alltid varit lite smartare än sina plakatpolitiska punkbröder. En subtil posör av rang, en socialist i fiendens kläder.

Och det har naturligtvis alltid handlat om modernism som strikt religion.

Paul Weller har aldrig varit rädd för de snårigaste stigarna.

Aldrig slutat vara nyfiken, aldrig slutat leta bakom nästa hörn.

Därför lyckas han med den till synes omöjliga uppgiften att te sig intressant på sitt fjortonde soloalbum, totalt nummer 26. Öppningsspåret ”The soul searchers” låter som ett manifest för detta livslånga sökande.

”True meanings” är exakt det album som jag önskade att Paul Weller skulle göra just nu. Där den unge Weller var arg och frustrerad är den 60-årige dito pastoral, poetisk och hårfin.

Bara låttitlarna är en liten fest i sig:

”Bowie”. ”Books”. ”White horses”.

Musiken på ”True meanings” för tankarna till det utmärkta akustiska livealbumet ”Days of speed” liksom de mest tillbakalutade stunderna på tidiga soloalbum som ”Paul Weller”, ”Wild wood” och ”Stanley road”.

Gästerna är noga utvalda: Rod Argent från barockpopbandet The Zombies, den unga singer-songwritern Lucy Rose och Tom Doyle från trion White Label – och ja, pubkompisen Noel Gallagher då.

Paul Weller sjunger till folkiga gitarrer, svepande stråkar, fågelkvitter och en sporadisk spröd trumpet. Gör en försiktig hyllning till Bowie. Följer upp den med en psalm. Sjunger ”sha la la la” som en sorgesång till sin svunne hjälte Steve Marriott. Jag tror aldrig att jag har hört honom så ömtålig förut.

”Aspects” är en bitterljuv stråkbeklädd ballad som specialskriven för blå september.

”Move on” har en oemotståndlig Terry Callier-klang.

Och vore de två sista spåren ”May love travel with you” och ”White horses” ett avsked så vore det faktiskt vackert så.

På omslaget sitter Paul Weller i en plyschfåtölj och röker nonchalant i oklanderliga loafers.

Det känns som att han sitter där och funderar över hur allting blev.

Han verkar märkligt avslappnad och försonad.
BÄSTA SPÅR: ”The soul searchers”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik