Ace Frehley och Mick Mars söker upprättelse – bara en av dem lyckas
Publicerad 2024-02-23
ALBUM De hör till hårdrockens mest inflytelserika gitarrister och ingen av dem har särskilt mycket gott att säga om sina före detta band. Men där upphör likheterna mellan Ace Frehley och Mick Mars.
På varsitt nytt album står den ene och stampar i gammalt, grumligt vatten medan den andre söker sig utanför sin bekvämlighetszon.
Ace Frehley
10,000 volts
MNRK/Border
Mick Mars
The other side of Mars
1313/Border
HÅRDROCK Inför Kiss avskedsturné förra året var Ace Frehley i vanlig ordning högljudd. Han garanterade att hans kommande skiva skulle sopa mattan med allt Kiss har åstadkommit de senaste decennierna och dessutom övertrumfa Paul Stanleys och Gene Simmons solomaterial. Albumet beskrevs i artiklar som en hämnd för hur de båda bandledarna har behandlat sin forna gitarrist.
Inget nytt under solen. Frehley har alltid haft självtroende så det räcker och blir över.
Att han är en begåvad gitarrist med en oefterhärmlig spelstil är lika självklart som att himlen är blå. Fingertoppskänslan för medryckande melodier är dessutom intakt.
Men på ”10,000 volts” blir det tydligare än någonsin att Frehley inte längre har något relevant och intressant att tillföra som textförfattare och sångare.
72-åringen sluddrar som aldrig förr, rösten tyngs ned av anskrämliga autotune-effekter och texterna kryllar av tröttsamma rymdmetaforer och tveksamma konspirationsteorier.
Sötsliskiga textrader som ”you make me feel better when you’re in your black leather” och ”you’re so delicious my taste buds smile” borde dessutom hamna bakom lås och bom. Nyckeln till cellen kan sedan slängas i Domedagsbergets eldar i Mordor.
Att skapliga låtar som “Walking on the moon” och “Cosmic heart” flörtar med lysande soloeskapader som ”Frehley’s comet” räcker föga för att ro hem segern som Frehley så iskallt hade räknat med.
Jämngamle Mick Mars är däremot mån om att lägga 80-talet och det förflutna bakom sig.
”The other side of Mars” är en passande titel på hans solodebut. Skivan rymmer få spår av gitarristens förflutna i det ikoniska glam metal-bandet Mötley Crüe utan utforskar i stället ett sound som snarare för tankarna till Evergrey, Avenged Sevenfold och Alter Bridge.
Det krävs mod för att söka sig utanför sin bekvämlighetszon och skapa musik som inte förlitar sig på gamla meriter. Samtidigt är ”The other side of Mars” en ödmjuk skiva. Spröda gitarrtoner och mjuka melodier premieras framför shreddiga, självförhärligande solon som stjäl rampljuset. Det senare är standard när en gitarrist släpper solomaterial.
Mars har dessutom, till skillnad från Frehley, insett sina egna begränsningar och tagit hjälp av två utmärkta sångare – Brion Gamboa och Jacob Bunton.
Skivans nära och angelägna texter om manipulation, ånger och ensamhet visar också på en sårbarhet som är sällsynt hos manliga hårdrockmusiker med så många år på nacken.
Mars har tidigare påpekat att inga låtar medvetet handlar om den infekterade relationen till ex-kollegorna i Mötley Crüe som han just nu befinner sig i en juridisk tvist med. Samtidigt erkänner han i en intervju med tidningen Guitar World att han kan relatera till handlingen i ”Killing breed”, en låt om en person som har gett upp efter att sakta brutits ned av en destruktiv grupp människor.
Oavsett märks det Mars har mer att ge – och säga. Faktum är att gitarristen redan arbetar på en uppföljare. Jag är spänd på att se vad han har i görningen.
Önskar att jag kunde säga detsamma om Frehley.
BÄSTA SPÅR: ”Cosmic heart” (Ace Frehley) och “Undone” (Mick Mars).
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik