Courtney Barnett gjuter nytt liv i indierocken

Uppdaterad 2018-05-19 | Publicerad 2018-05-18

När hjärtat känns som en torrlagd pool kommer Courtney Barnetts sånger till undsättning. Eller nåt.

ALBUM Courtney Barnetts revitalisering av klassisk gitarrpop fortsätter. På fyndiga och emotionella ”Tell me how you really feel” överträffar Melbourne-artisten rent av sin lysande debut.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Courtney Barnett
Tell me how you really feel
Milk/Playground


POP Redan titeln på Courtney Barnetts debutalbum ”Sometimes I sit and think, and sometimes I just sit” indikerade begåvning och låtar som ”Dead fox”, ”Pedestrian at best” och ”Depreston” bekräftade den med besked.

Här hade vi en tjugonåntingtjej från Melbourne som lyckades koka ned allehanda gitarrpop och indierock från sin barndoms 90-tal – The Lemonheads, The Breeders, Pavement, Hole, Liz Phair, Juliana Hatfield, Elliott Smith och landsmännen i sorgligt förbisedda Smudge – och uppdatera ett annars tämligen tidsbundet uttryck med ett högst relevant tiotalstemperament.

Främst gjorde hon det med väldigt distinkta låtar och en coolt obrydd pratsångstil som fick extra effekt av att texterna var raka motsatsen: smarta, roliga, tänkvärda och inte minst laddade med feministiskt engagemang. Den amerikanske rockkritikergurun Robert Christgau drog paralleller till både John Prine och Jens Lekman.

Att plattan tog sig in på min lista över 2015 års bästa album överraskade kanske inte, men Barnetts kantiga pop visade sig vara så svår att värja sig emot för så många att den även snodde nomineringar till både Grammys och Brit Awards.

I dag är 30-åriga Courtney Barnett en av Australiens största artister och mycket talar för att album nummer två kan generera åtskilliga nya fans även i resten av världen.

För ”Tell me how you really feel” är en ännu starkare skiva än debuten.

Precis som förra gången ligger den musikaliska spänningen inte på något sätt i nyskapande utan i stället i hur Barnett gjuter liv i bekanta grepp från ett yngre perspektiv. Plus en sällsynt förmåga att skriva kärnfulla melodier.

Lyssna på ”City looks pretty”, ”Charity” eller ”Nameless, faceless”. Strålande pop rakt över, som får ytterligare näring av texter inte sällan skrivna som terapi, med fyndigheten hos en ovanligt välutbildad bluessångare. En central titel är ”Crippling self doubt and a general lack of self confidence”.

I låten ”Need a little time” sjunger hon ”I need a little time out from me” och väntar väldigt länge innan hon lägger till ”and you”.

Greppet ger i all sin enkelhet upp en målande bild av det komplexa med relationer, och är bara ett av många skäl till att Courtney Barnett hör hemma bland de bästa vi har just nu.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!