Sista skivan med Avicii är ett hoppfullt farväl

Uppdaterad 2019-06-07 | Publicerad 2019-06-06

ALBUM Avicii är död och på ”Tim” fortsätter han att tona bort.

Det är som att han sakta försvinner för varje låt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Avicii
Tim
Universal

Albumet ”Tim”, Avicii


POP Om skivan inte gavs ut i Aviciis namn skulle det vara svårt att koppla ihop några av låtarna med just honom.

Rent praktiskt kan det naturligtvis bero på att han inte hann göra färdigt musiken. På ”Tim” färdigställer hans vänner och kollegor materialet som han lämnade efter sig.

Hur ”färdiga” låtarna var eller är gör egentligen detsamma. Det är glädjande nog en sammanhållen och välgjord epilog. Helheten blir inte lika färglös som de postumt utgivna singlarna kanske kan låta var för sig.

Gästlistan av låtskrivare, producenter och världsstjärnor är i vissa fall några mil längre än låtarnas titlar. Under namnet Vargas & Lagola medverkar Vincent Pontare och Salem Al Fakir på tre spår. Jocke Berg från Kent har med sitt namn på två. Chris Martin från Coldplay och det amerikanska rockbandet Imagine Dragons deltar också i varsin låt.

Det finns några små överraskningar. Refrängen i ”Freak” är i princip en cover på två olika låtar. Sångmelodin börjar i Sam Smiths ”Stay with me” och övergår efter ett par rader i ”Skinny love” med Bon Iver. Och i ”Heart upon my sleeve” sjunger Imagine Dragons som pudelpyntade hårdrockare i en sorts Eurovision song contest-musikal som innehåller både techno och tunga cellostråkar. De sistnämnda sågar fram en melodi som är mer Marrakech än ”Summerburst”. Vi befinner oss med andra ord rätt långt bort från ”Levels”, baby.

”Excuse me mr sir” bör nog också nämnas. Den innehåller inte bara den, ähum, odödliga hiphopraden ”holla, holla, gotta make a dollar”. Det är också, ursäkta mig mr sir, den slutgiltiga mixen av edm och proggig britpop som ingen egentligen har frågat efter.

Det intressanta med just ”Heart upon my sleeve” och ”Excuse me mr sir” är hur fortsättningen skulle ha låtit om Avicii fått leva. Frågan om vart han var på väg rent kreativt är ibland mer spännande än själva musiken.

Mycket känns dock igen. ”Tim” är som ett mjukt och vemodigt rave i varmt medelhavsklimat med mängder av olika varianter på klassiska edm- och tropical house-effekter och dess instrumentala melodislingor. De där som låter som att man poppar popcorn, eller häller ner pingisbollar, i calypsomusikens oljefat.

Texterna skulle, precis som singeln ”SOS”, ha kunnat handla om personen som gick sönder och tillfälligt repade sig i dokumentären ”Avicii: true stories”, någon som drömmer och längtar efter en annan och lugnare korkek i tillvaron.

Två spår sticker ut.

”Heaven” med Chris Martin är kanske den låt som låter mest klassisk Avicii. När ett housepiano från genrens gamla skola börjar hamra är det lätt att föreställa sig hur en arena försvinner i ett lyckligt inferno av konfetti och fyrverkerier. Chris Martin mässar om ”a beautiful night”, att det är ”such a sight”, om att det känns som att dö och komma till himlen.

”Heaven” uttrycker kärnan i edm, det kollektiva ”en för alla, alla för en”-ruset som är motsatsen till samtidens extrema individualism.

Den andra låten är avslutningen ”Fades away” med Noonie Bao, en blandning av psalm och fjorton stycken energidrycker.

Du och jag. Tillsammans går vi vidare. Allt annat tonar bort.

I och med ”Fades away” har eftertexterna till Aviciis karriär rullat färdigt.

”Tim” är ju egentligen ingen skiva. Det är ett hoppfullt farväl.

Nu tillhör scenen någon annan.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik