Den här tv-serien har bästa musiken

Paul Giamatti som Chuck Rhoadesi ”Billions”.

I ”Billions” är låtarna lika viktiga som handlingen och karaktärerna.
Serien visar att musik är bättre på tv.

I mitten av serien sitter Chuck Rhoades, spelad av Paul Giamatti, och skrattgråter på en hotellsäng.

Han har just blåst sin far och sin vän på massor av miljoner och i princip gått bakom ryggen på alla han älskar bara för att sätta dit sin ärkefiende, miljardären Bobby Axelrod.

Scenen är genuint obehaglig. Galenskapen är lika nära som ett kursfall på Wall Street.

Men man minns främst hur Giamattis skådespeleri lyfts av musiken. ”Even the losers” med Tom Petty and The Heartbreakers både inleder och avslutar avsnittet.

Ingen annan tv-serie tar musik på samma stora allvar som ”Billions” på amerikanska tv-kanalen HBO. Just ”Even the losers” var inskrivet i manus långt innan avsnittet spelades in.

Låtvalen kommenterar inte bara handlingen eller sätter stämningen i bakgrunden. De är seriens hjärta och har i dag en av berättelsens viktigaste och bästa huvudroller. Vilka låtar som kommer att spelas i ett avsnitt har blivit ett spänningsmoment i sig.

Urvalet präglas dessutom av noggrannhet och god pappasmak.

I vilken annan mainstreamserie kan man annars få höra klassiska amerikanska garagerockband som The dB’s, The Replacements och Pixies i ett och samma avsnitt?

Vilken annan serie har använt ”Oh no” med Andrew Bird eller Jason Isbells ”Cover me up” med en lika mångbottnad och djup effekt?

Och Bobby Axelrod kunde slappna av i en jacuzzi med en massa lättklädda damer till vilken känd hiphopklassiker som helst, men i ”Billions” får han göra det till Vince Staples fantastiska ”Street punk”.

I ”Billions” sitter filmen ”Wall street” och tv-serien ”House of cards” på samma hoj som ”Ace of spades” med Motörhead. Den handlar om en kukmätning mellan korrupta politiker och samvetslösa finansmän i New York.

Det är inte meningen att man ska tycka om alla potentiella psykopater och darwinistiska rövhål som utövar den starkes ”rätt” och plundrar samhället på pengar och rättvisa.

Nihilismen är dock lika oemotståndlig som i ”Breaking bad” eller ”Game of thrones”.

Asia Kate Dillon som Taylor Mason.

Det beror i första hand inte på att David Costible, mannen med filmbranschens kanske högsta lägstanivå, gör sitt livs roll som svinet Mike ”Wags” Wagner. Inte heller att John Malkovich dyker upp som rysk storskurk, vad annars?, eller att Asia Kate Dillon är alldeles självlysande som Taylor Mason, den första ickebinära personen med en huvudroll i nordamerikansk tv.

Det är musiken och de populärkulturella referenserna som får serien att svänga på ett beroendeframkallande sätt.

En av serieskaparna Brian Koppelman har ett förflutet som rockmanager och A&R-person. När han började arbeta med ”Billions” tillsammans med kollegan David Levian skulle musiken komma i första hand och inte vara en sorts efterhandskonstruktion.

Låtarna som Koppelman och Levian väljer ut genom att bolla gigantiska spellistor mellan varandra ska vara historiens ”emotionella accelerator”. En tumregel är till exempel att varje säsong ska innehålla minst en låt av Bob Dylan.

I den aktuella och fjärde säsongen har dialogen, precis som när ”Vita huset” var som bäst, lämnat verkligheten långt, långt bakom sig. Popreferenserna smattrar fram i ett absurt och explosivt tempo.

När Bobby Axelrod frågar sin högra hand om hur tajt en viss finansiell manöver svarar en av underhuggarna blixtsnabbt:

”Lika tajt som AC/DC 1978.”

Musiken i ”Billions” skapar spellistor som spöar algoritmerna på Spotify.

Det finns kunniga människor bakom dem som vill dig väl och inte reducerar musik till något du kan lyfta hantlar till.