Söndagsmysig soul med Leon Bridges

Uppdaterad 2018-10-29 | Publicerad 2018-10-28

Leon Bridges i retroljus.

KONSERT Spelningen med Leon Bridges är mestadels – för att citera sångaren själv – ”smooth sailing”.

Det är emellertid när den blir lite mindre smooth som det bränner till på riktigt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Leon Bridges
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 750 (utsålt). Längd: Drygt 90 minuter. Bäst: ”Georgia to Texas” och ”River”. Sämst: ”Forgive you” låter som en musikalisk havregrynsgröt.


När tv-serien ”Big little lies” skulle tonsätta solblekt suggestiva Highway 1-vyer över svallande vågor mot Montereys klippor vände de sig till den nyskrivna retrosoulen. Särskilt två artister: London-trubaduren Michael Kiwanuka och Texassonen Leon Bridges. Båda med en osviklig känsla för soul som den lät när pappa var ung.

Men där Kiwanuka redan från början hade en utgångspunkt som kändes nedtonat egen i artister som Terry Callier och Bill Withers gjorde Leon Bridges bokstavstrogna uppdateringar av Sam Cooke och Otis Redding. Några av debutens sånger om cutiepies i polkaprickiga klänningar och vita pärlor runt halsen låg farligt nära gimmick.

Därför var det ett lyckat drag när 29-åringen på uppföljaren ”Good thing” uppdaterade sin analoga palett med modern r'n'b tillsammans med popproducenten Ricky Reed (Jason Derulo, Maroon 5).

På Cirkus, söndag kväll, samsas utbytesstudenter med HBO-konto och äldre soulnostalgiker i merch från skivaffären Pet Sounds. Bridges välklädda sjumannaband glider in på scenen till en fond av försiktig funk. Ett par minuter senare: huvudpersonen i sotarmössa och svartvit look.

Med sitt klassiska showmanship påminner Leon Bridges om en Bruno Mars med mer vintagesmuts under naglarna eller en D’Angelo utan divalater. Serverad i doo-wopig scenförpackning är han fortfarande en retroartist, mer än någonting annat.

Visst finns det något fint i hur han hyllar sitt Texas-arv, till exempel i ”Hold on”. Och visst är ”Mrs.” en mysig Billy Paul-pastisch.

En stor del av musiken är emellertid som gjord för att spelas i mono på en designad högtalare under en middag med mustig gryta och fylligt rötjut. Bandets utvikningar i souljazz är desserten utanför boxen, den man inte riktigt väntade sig.

Men när Bridges i ”Georgia to Texas” sjunger att han har sin mammas ögon och sin pappas näsa till kontrabas och trummor går han från mysig middagsmusik till livsviktig medborgarrättssoul.

Och när han till sist gör ”Big little lies”-låten ”River” strålande med bara gitarr undrar man vad alla showbiz-excesser egentligen skulle vara bra för.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik