Iggy Pop är ett skräckblandat spektakel

Foto: Lina Boström Einarsson
Bilden är från ett annat tillfälle, på grund av fotokontrakt för konserten på Way Out West.
MUSIK

KONSERT Klär punken i nostalgiska kläder?

Lite sämre än andra musikgenrer, kan konstateras efter konserten med Iggy Pop på Way Out West.


Iggy Pop
Plats: Azalia, Way Out West. Publik: Spridda skurar av åhörare, vissa glada, andra i smärre chock. Längd: 1 timme och 5 minuter. Bäst: ”Search and destroy”. Sämst: Känslan av ett då omöjligt att återskapa.


GÖTEBORG. Det finns inte längre någonting upproriskt med Iggy Pops tyngdlagskrassa torso där han hoppar runt i diket framför publiken redan i första låten – den klassiska ”I wanna be your dog”.

Hur han pekar finger mot mixerbordet i ”I’m sick of you”.

Eller hur han läxar upp scengolvet med någon form av bälte mot slutet.

Hans största hits – som han djärvt radar upp redan under konsertens första kvart – bildar sedan länge medleyn i trubadurers repertoarer.

Problemet med ikoniska föremål är att de gör sig bättre som svartvita porträtt, studerar man dem för nära tappar de ofta sin glans.

Konserten må stundtals vara ett skräckblandat spektakel, som försöker återskapa någonting som inte går att få tillbaka.

Men samtidigt är det imponerande att Iggy Pop, 71 somrar gammal, kan uppbåda en sådan energi.

Och han står naturligtvis i grunden för någonting mycket älskvärt. Något vi lider brist på i dag. Man skulle förenklat kunna beskriva det som att våga låta bli att borsta tänderna och ”investera i sig själv” genom att köpa ett gymkort.

Och visst kan man höra spår av det som gjort Iggy och hans The Stooges så våldsamt inflytelserika, det som en gång var livsbejakande, omstörtande, magiskt.

Hans imponerande förflutna räddar honom i kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Iggy Pop