Samma gamla Kraftwerk

Trots att det har gått sjutton år sen sista albumet har bandet inte utvecklats mycket

KRAFTWERK

Tour de France soundtracks

Det känns symptomatiskt att den här skivan dyker upp först en vecka efter det att Lance Armstrong rullat i mål som slutseg-rare i årets Tour de France.

För hur innovativt än greppet är att göra en temaskiva om världens största cykeltävling framstår männen bakom verket, de inbitna cyklisterna Ralf Hütter och Florian Schneider, för första gången som aningen frånåkta.

Ingen grupp har varit viktigare för den elektroniska musikens utveckling och popularitet än de här egensinniga herrarna från Düsseldorf.

Undantaget den tre år gamla singeln "Expo 2000" - specialbeställd signaturmelodi till världsutställningen i Hannover - är emellertid detta det första nya vi hör från Kraftwerk sedan 1986 års album "Electric café" .

Nog låter det Kraftwerk även här, de två nya medlemmarna Fritz Hilpert och Henning Schmitz har knappast vänt upp och ned på de grundläggande idéerna hos urduon Ralf & Florian.

Att Kraftwerk, när de äntligen släpper något nytt, väljer att följa upp den tjugo år gamla singeln "Tour de France" med ett helt album på samma tema är i sig inte nödvändigtvis ett tecken på fantasilöshet. Den idén är lika kraftwerksk som cool.

Men Kraftwerk har alltid varit de genialiskt enkla melodiernas mästare. I den här löst sammanvävda låtsviten handlar det mer om några få repetitiva slingor som går igen i flera spår, och ovanligt mycket fokus på beats. Beats som aldrig låter revolutionerande utan ibland, faktiskt, småfegt sneglande på yngre efterföljare.

Den fräckt ettriga "Chrono" eller "Aero dynamik" - som lyckas para ihop själ och maskiner, melodier och sväng, på precis samma helt unika sätt som vi är vana vid från Kraftwerk - och några nummer till är väl värda att höra.

Och texterna, som med maskinella röster och på både tyska och franska räknar upp kardeogram, näringsämnen, formkurvor och annat som på olika sätt kan sägas ha med hårda cykellopp att göra, är svåra att inte falla för om man någon gång gillat det här bandet.

Men det säger ändå en del att den klassiska versionen av "Tour de France", om än lätt restaurerad, framstår som albumets i särklass bästa spår.

Under sjutton tysta år borde Ralf och Florian rimligen ha haft tid att ratta fram en starkare samling låtar än denna.

Håkan Steen