Ledins bästa hittills

TOMAS LEDIN

Hela vägen (Anderson/Warner)

Rock

Det är mycket enkelt att göra sig lustig över Tomas Ledin och hans besynnerligt ocoola artistskap.

Fråga mig, jag har doktorerat i ämnet.

Men det börjar ärligt talat kännas lite billigt.

Vilken femåring som helst kan se att hans formuleringskonst är platt, att han skriver banala melodier, att han saknar originalitet och att han i sin insmickrande snällhet är ohippare än en knäckebrödsmacka med messmör.

Så att ständigt angripa honom på de punkterna är som att anklaga solen för att den envisas med att går upp och ner varenda dag.

Det finns vissa givna förutsättningar och ska man nu recensera en Ledin-skiva får man, om det överhuvudtaget ska vara någon mening, försöka anpassa sig efter dem.

Frågan är alltså inte om gästriken åstadkommit nånting intressant, nånting ballt, nånting berörande eller nånting med konstnärliga kvaliteter.

Frågan är om han lyckats få till några medryckande refränger en bred radiopublik kan använda som förströelse.

Svaret på den frågan råkar den här gången vara ja.

"Hela vägen" är nog den mest lyckade Ledin-skivan sedan "Tillfälligheternas spel".

Problemet med de album som kommit sedan dess är ju inte den givna bristen på kvaliteter av det slag en rocknörd efterlyser på sina skivor. Utan avsaknaden av hits. Av hållbara melodier. Av refränger.

Men här känns det faktiskt som att 50-åringen lyckats komponera nya, inte sällan Bryan Adams-färgade varianter av sina främsta 80-talshits.

"Allt för dig", "Kyss mej som du gjorde då", "En lång väg tillsammans", väna balladen "I skuggan på Café de Paris" och "Här under sommarhimlen" - en potentiell uppföljare till "Sommaren är kort" - kommer att höras i sommar, om man säger så.

Riktigt kass är bara reggaeförsöket "Lata dagar glider förbi". Där finns den lamaste baktakt som hörts. Någonsin. I hela världen.

Jag noterar också med tillfredsställelse att Ledin gjort sig kvitt sina ambitioner som samhällskommentator. Han sjunger, tack och lov, inte om bankdirektörer på "Hela vägen". Bara om kärlek och" ja, sommar är det väl.

Sen kan man ju inte låt bli att undra" nä, vi struntar i det den här gången.

Detta är naturligtvis ingen stor rockplatta.

Men det är en rätt bra Ledin-skiva.

Per Bjurman