Ariana Grande svänger som sylt och är briljant

Markus Larsson

KONSERT Konserten med Ariana Grande innehåller det mesta.

Det är hackigt, tempofattigt och ibland även lysande.

Ariana Grande
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 14 563 (utsålt). Längd: 1 timme och 32 minuter Bäst: ”Tattooed heart”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”. Sämst: ”Make up” är ett exempel på när låtarna handlar mer om slarviga hookar än musik.

Karriären har redan drabbats av flera tragedier.

Terrorattacken på Manchester Arena 2017 följdes av att Ariana Grandes ex-pojkvän Mac Miller dog av en överdos efter att de separerat året därpå. Men den som väntar sig att 26-åringen från Boca Raton i Florida på något sätt ska kommentera sina personliga trauman på något krystat sätt i showen får... vänta ett tag till.

Konserten, som är uppdelad i fem segment plus ett extranummer, verkar snarare vrida fokuset tillbaka till scenartisten och musiken.

Till sin hjälp har hon båda sparsmakad och, ehm, mindre subtil rekvisita.

I första numret iscensätter hon och dansarna målningen ”Nattvarden” av Leonardo DaVinci. En rosalackad bil hissas upp genom golvet i ”7 rings” och en jättestor boll får hänga och leka måne.

Ariana Grande inleder med att sjunga ”An angel cried” av doowop-gruppen Frankie Valli & The Four Seasons, som om hon vill bevisa för hatarna att stämbanden inte är någon skivbolagsprodukt som man har fixat till i en studio.

Att hon har både Whitney Houston och Mariah Carey som idoler och förebilder märks inte bara på papperet. Versionen av ”Tattooed heart”, där Grande för ett ögonblick tacklar gammal knastrig vinylsoul är rysningsframkallande. Rösten är en stor anledning att låtmaterialet, som i vissa fall är hopmeckat av fler personer än vad som står på scenen, ändå låter personligt.

Grande är inte alltid lika imponerande när hon gräver ner sig i mer suggestiva uttryck och trapbeats. De mer teatraliska partierna svänger exempelvis lika mycket som sylt, mest tack vare att Grandes kompmusiker låter slagborr i Globens tveksamma akustik.

Ibland kan det kännas som allt hon har gjort är hits, men det som är utfyllnad på albumen är väldigt ofta det under konserten också. Det har alltid varit i de största listångvältarna som Grande skiner som mest.

Om det finns en hook som kommer att definiera 10-talet tillhör den antingen henne eller Rihanna.

Hon sparar sina bästa singlar till slutet, de där som låter som så mycket annat eftersom andra producenter och artister försökt att kopiera dem sedan de släpptes.

”Into you” skulle till och med låta bra på ett förbannat gym. Och ”Break free”, ”No tears left to cry” och ”Thank U, next”?

Gissa.

Om hela konserten haft samma vibe, explosivitet och klass som när regnbågsflaggorna plockas fram allra sist skulle de ha fått renovera fundamenten under Globen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik