Earl Sweatshirt snubblar fram och är alldeles strålande

Uppdaterad 2019-08-11 | Publicerad 2019-08-10

WAY OUT WEST Alla som tar sig in i Linné-tältet – oavsett skäl – får bevittna en av samtidens mest egensinniga rappare i full blomning.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Earl Sweatshirt
Plats: Linné, Way Out West, Göteborg. Publik: Stor! Längd: En knapp timme. Bäst: ”The mint” och ”Grief”. Sämst: Många av havremjölktygpåsarna i publiken ser hopplöst blöta ut, tycker synd om dem.


GÖTEBORG. Det är svårt att veta om det är Earl Sweatshirt eller tak över huvudet som lockar, men Linné-tältet är smockfullt.

”Way Out West festival – are you wet as hell?”, undrar 25-åringen från Los Angeles.

Earl Sweatshirt har köpt en svensk regnrock.

Helt klädd i vitt ger han ett inte så lite slappt intryck. Med handen i fickan lommar han runt på scenen, småpratar med sin dj, spelar lite halvhjärtad luftgitarr med mikrofonen. Vid ett tillfälle funderar han på att ta av sig sin regnrock.

Han landar i att fortsätta ha den på sig.

Denna attityd är hela hans charm – den löper som en röd tråd genom hans konst. På fjolårets ”Some rap songs” sållade sig rapparen till den skara unga artister som suddar ut gränsen mellan jazz och hiphop.

Så fort han släpper ut sina trevligt skramliga, soul-samplande beats i tältet – vissa av dem så långsamma att de liksom snubblar fram – känns byxorna lite mindre blöta, själen lite varmare.

Musiken bara flyter, det finns inga stopp, inga skarvar, konserten blir till ett enda långt jam, Earl i ett ständigt, obrutet flow. Jag inbillar mig att det är ungefär som det skulle ha varit att se Miles Davis på en rökig klubb kring 1950 eller Bob Dylan runt ”Highway 61 revisited”. Basen mullrar i bröstkorgen och Earl Sweatshirt fångar perfekt stämningen i en lång regnig eftermiddag, utan början, utan slut.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik