Blood Orange övertygar i eftermiddagssolen
Uppdaterad 2019-08-09 | Publicerad 2019-08-08
WAY OUT WEST Han kom som ett försiktigt yrväder en augustiafton och hade en vildplockad blombukett i handen.
Blood Orange
Plats: Azalea, Way Out West, Göteborg. Publik: Några tusen festivalsaliga. Längd: En timme. Bäst: Förtjust i de gamla godingarna ”Chamakay” och ”It is what it is”. Sämst: Inte basisten i skotskrutiga kortbyxor i alla fall.
GÖTEBORG. Dev Hynes tillhör en sällsynt skara artister som det varit värt att följa med ljus och lykta de senaste åren – oavsett om han släppt snyggt sammansatta soloalbum, producerat popstjärnor som Carly Rae Jepsen eller ätit frukost i Vampire Weekend-videos. 2014 gjorde han en jublande tältspelning i Slottsskogen under sitt alias Blood Orange – trots att den då benskadade Hynes tvingades genomföra konserten på kryckor.
I kväll gör han stilig entré i beige Raiders-väst och en vildplockad bukett svensk blomster invirad i en sjal till tonerna av låten ”Chewing-gum” – samarbetet med Sverige-vännen ASAP Rocky.
Hynes är ingen virtuos sångare, men han gör det han kan med det han har och han gör det övertygande. Hans låtar är ofta baserade på en enda mening: repetitiva rader som smyger närmare för varje gång de upprepas. Han sjunger dem över sina patenterade produktioner stadigt förankrade i ett fluffigt 80-tal. I bakgrunden: tjusiga VHS-visuals av skateboards, stegrande motorcyklar och rapvideos.
Konserten är en post it-lapp till andra artister: lek mer. De har även en del att lära av Hynes trevligt nedtonade scenpersonlighet. I bland plockar han bara lite med blommorna där vid pianot och lämnar över en sånginsats eller ett tvärflöjtssolo till en av medlemmarna i det förträffliga bandet.
Tillsammans med en frijazz-saxofon och alla de förväntningar som en första festivalkväll innebär smälter allt samman till en angenämt melankolisk stund i eftermiddagssolen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik