ELO låter som ELO

Publicerad 2019-11-01

Jeff Lynne på Globen i Stockholm den 12 september i fjol.

ALBUM Inte ens den mest välvillige lyssnare kan hävda att Jeff Lynne överraskar på ”From out of nowhere”.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Jeff Lynne’s ELO
From out of nowhere
Columbia/Sony


POP Det är givetvis kul att Jeff Lynne får göra skivor och åka runt världen och spela sina odödliga gamla Electric Light Orchestra-hits på stora arenor, som på Globen i Stockholm förra hösten.

När sångaren, gitarristen och låtskrivaren från Birmingham under 70- och 80-talen höll liv i Beatles-arvet genom att bädda in det i stort orkestrerade produktioner med processade körer och karakteristiskt våtmjuk produktion resulterade det i mängder av exemplarisk pop.

Sedan har han fortsatt att låta precis så. Och gör det igen på ”From out of nowhere”, fyra år efter den stora skivcomebacken med ”Alone in the universe” där han åter började använda namnet ELO och låta designa omslag med det klassiska ELO-rymdskeppet på.

Men hur bra 71-åringen än är på att återskapa sitt sound – han spelar i princip allt utom trummorna själv – och hur klanderfria refränger han än skriver känns det här sällan som något mer än småmysig studioterapi.

Lynne har inte så mycket att säga. En låt, ”Time of our life”, handlar om hur gött det var att spela på Wembley i London på senaste turnén när 60 000 mobiler lyste upp arenan i ”Telephone line”.

Jag är glad för Lynnes skull att han får fortsätta nå ut med sitt sound nu när kompisarna Orbison, Harrison och Petty, som han producerade så framgångsrikt, inte är med oss längre. Men vet ju att ingen i ELO-publiken någonsin kommer att ropa efter de här låtarna på konserterna.
BÄSTA SPÅR: ”From out of nowhere”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Trygg tillbakablick -
Musikbloggen