”Vissa av låtarna är för jobbiga att lyssna på”

Jenny Wilson bearbetar våldtäkten hon utsattes för på första svenskspråkiga albumet ”Trauma”

Publicerad 2019-04-13

Jenny Wilsons nya album ”Trauma” är inte bara hennes första på svenska och det första hon har gjort med en symfoniorkester.

Det är också en skakande rak rapport från upplevelserna av en våldtäkt.

– Vissa låtar på skivan måste jag hoppa över för att de är för jobbiga, säger Jenny Wilson.

Ända sedan solodebuten ”Love and youth” för 14 år sedan har Jenny Wilson aldrig tvekat inför de svåra och mörka ämnena i sitt artisteri.

Snarare har saker som hänt henne i livet fått styra hennes konstnärsskap.
Albumet ”Hardships!” handlade mycket om föräldraskapets vedermödor. På uppföljaren ”Demand the impossible” använde hon den bröstcancer hon drabbades av (och nu är frisk ifrån) som ett sätt att beskriva ett sjukt samhälle.
Förra våren kom ”Exorcism”, en skiva som försökte hantera den mardröm hon drabbades av när hon för några år sedan utsattes för en våldtäkt.

I höstas fick hon chansen att gräva ännu djupare i de känslorna med föreställningen ”Who’s afraid of Jenny Wilson”Dramaten i Stockholm. Det är delvis låtarna därifrån som ligger till grund för nya albumet ”Trauma”, inspelat med dirigenten Hans Ek och Norrköpings symfoniorkester och för första gången med texter på svenska.

”Som en stor maskin”

Nu sitter artisten, kompositören och skivbolagsägaren Jenny Wilson på ett kafé på Söder i Stockholm med ett rykande färskt exemplar av vinylversionen av ”Trauma” och berättar om hur idén till skivan föddes.

Jag kände att jag måste skriva svenska texter när jag skulle berätta någonting som är så här viktigt.

– För ett antal år sedan gjorde jag en konsert med Hans Ek. Han skrev om några av mina låtar och lade in lite av sina egna favoriter, Kraftwerk bland annat. Och jag blev så himla impad av hur han hade arrat Kraftwerk och att en symfoniorkester kunde låta så jävla farlig. De var som en enda stor maskin tillsammans.

Wilson och Ek bestämde att de skulle göra en skiva med symfoniorkester men det tog tid att hitta plats i bådas scheman.
– När jag började komponera låtarna var det bara ett halvår efter att det som skivan handlar om hade hänt. Jag var inne i en väldigt mörk period där jag var jävligt kreativ samtidigt, märkligt nog. Så då skrev jag både all den här musiken och ”Exorcism”. Först tänkte jag att jag skulle släppa två skivor samtidigt men kände att det blev för svårmanövrerat. Och så blev det att jag fokuserade på ”Exorcism”.

Under arbetet med ”Trauma” blev Wilson inbjuden att göra föreställning på Dramaten av låtarna.
– Då kände jag att jag måste skriva svenska texter när jag skulle berätta någonting som är så här viktigt. Och det var nog ett väldigt bra beslut, för det var som att jag kom ytterligare en nivå in i traumat.

Som en spark i magen

Vilket sannerligen även gäller för den som lyssnar. Redan ”Exorcism” var minst sagt omtumlande men i den här närmast filmiska sviten sånger – inspirerad inte minst av Bernard Herrmanns musik till Alfred Hitchcocks skräckfilmsklassiker – slår berättelsen som en hård spark i magen.
I låten ”Händelseförloppet” redogör Wilson detaljerat för vårvinterkvällen när hon blev full på ett rave och hur den omtänksamme killen som följde med på tunnelbanan så hon skulle slippa gå hem själv plötsligt satt gränsle över henne hemma i soffan och slet av strumpbyxor och trosor.

Läkande vete fan om det är att skriva om sitt trauma. I höstas på Dramaten var jag ibland helt knäckt och fick ont i magen. Jag kände det fysiskt i hela kroppen.

Efter att ha gjort ”Exorcism” måste det ha varit krävande att gå in i det här temat igen.
– Ja, det var det, för jag förstod att så lätt blev man inte av med det. Jag har ofta fått frågan om det är terapeutiskt att skriva om sitt trauma, men det är det inte riktigt. Det är mer att man möter det man är rädd för och ser på det ur en massa olika vinklar, och då blir man mindre rädd för det. Men läkande vete fan om det är. I höstas på Dramaten var jag ibland helt knäckt och fick ont i magen. Jag kände det fysiskt i hela kroppen.

Skivan vänder och vrider på alla sidor och stadier i en sådan här process: rädsla, skam, skuld, ångest och ilska. En instrumentallåt är döpt efter telefonnumret till våldtäktsakuten.
Texterna är inte så poetiskt inlindade utan ganska raka, vilket bara gör att de träffar ännu hårdare.
– Jag håller med så till den milda grad att jag har undvikit att lyssna på skivan sedan den blev klar. Det finns vissa låtar som jag absolut bara måste hoppa över för att de är för jobbiga.

Kunde inte skriva om något annat

Tvekade du någonsin inför att berätta allt det här?
– Jättemycket. Alla de dubierna och tankarna hade jag inför ”Exorcism”. Jag tänkte seriöst ”Fixar jag verkligen att sitta här och vara något slags talesperson för alla offer? Nej, det gör jag nog inte”. Men så briserade hela metoo-rörelsen och då kändes det OK. Det här är min berättelse och det är klart att jag måste stå för den. Och det fanns inte en chans att jag skulle kunna skriva texter om något annat, för det här var för stort och låg i vägen.

Säger Jenny Wilson och skrattar, för att liksom runda av kanterna på det vi pratar om. Vilket hon gör ofta. Bilden som är lätt att få av en rakt igenom allvarlig artist som bara gör konst av sitt inre mörker spricker en smula när man träffar henne och hon låter som att hon menar det när hon säger att hon hoppas att nästa platta ska bli mer av en ”härlig, glad solskensplatta”.
– Jag är nog ganska flippad egentligen. Fast jag tror att jag också har fått något slags ok att bära bara för att jag alltid har gjort allting själv. Men jag känner mig själv väldig mjuk och snäll (skratt), inte alls så där tuff och seriös. Jag är gärna seriös, för det är så mycket som är så jävla dåligt och oseriöst när man öppnar en tidning eller slår på radion. Men det är olika saker hur man jobbar och hur man är som person.
Känner du att du har blivit styrkt av allt som du har gått igenom på senare år?
– Nej. Jag har blivit jävligt demonterad, liksom. Jag har varit tvungen att plocka isär mig själv ganska rejält ganska många gånger. Jag tror att jag har burit en rustning ganska länge för att klara mig, på något vis, ända sedan jag var ung. Men nu när jag är äldre har jag börjat plocka av rustningen bit för bit.
Blev du även rädd för att gå in i en ny relation efter det som hände?
– Jo, jag var jätterädd. Men nu är jag i en relation sedan ett år tillbaka. Mest kanske jag var rädd för att om det skulle kunna bli något av det här måste faktiskt den här jävla rustningen av. Så det senaste året har väl handlat mycket om att säga till mig själv att ”våga, våga” (skratt).

Redan skrivit ny musik

Vart tänker du att du är på väg härnäst, musikaliskt?
– Tidigare har det tagit ganska många år mellan skivorna innan jag har fattat vad jag ska göra härnäst, men nu har jag redan skrivit ganska mycket ny musik. Jag vet inte hur det kommer att låta i slutändan ännu men jag blev så nyfiken på att fortsätta med svenska språket så jag kommer att utgå från det.

Fyra bilder ur karriären

First Floor Power i höjd med debutalbumet ”There is hope”. Från vänster: Karl-Jonas Winqvist, Jenny Wilson, Sara Wilson och Per Lager.

First Floor Power 2001
”Det här var när vi precis hade flyttat upp till Stockholm. Jag gick på Konstfack ett tag innan jag hoppade av. Ingen hade fått några barn ännu, det kan man se här. Jag har fortfarande outtröttade babyblå ögon (skratt).”
Foto: Pressbild

Karin Dreijer och Jenny Wilson i videon till The Knifes ”You take my breath away”.

Video till The Knife-singeln ”You take my breath away” 2003, där Karin Dreijer och Jenny lovebombar varandra i en duett
”Åh, Karin! Att hon bjöd in mig i den här låten var avgörande för hur min första soloskiva togs emot, att den fick så mycket uppmärksamhet. Jag var helt oförberedd på det. Så det har jag henne att tacka för.”

Jenny Wilson uppträder på Roskildefestivalen 2006.

Roskildefestivalen 2006
”Oh my god, höggravid! Det ser man även på att jag är helt tjock i ansiktet (skratt). Det var mitt andra barn, jag fick ju barn ganska tidigt.”

Jenny Wilson på Storan i Göteborg 3 maj 2018.

Premiär för ”Exorcism”-turnén på Storan i Göteborg 2018
”Jag älskade den turnén. Den var verkligen som en form av exorcism, så fruktansvärt fysisk. Ju mer vi körde desto vildare blev det. Värsta Lady Gaga-showen också med åtta klädbyten per set.”