En önskad mardröm

ARVIKA. Jonathan Davis börjar med att springa ut, grina och skrika:

I fucking hate you!

Sådant kan man älska folk för.

helskärm

Alla artisters utopi måste vara trovärdigheten. Att aldrig genomskådas. Ha rätt motiv för det som görs, bottna helt i sina avsikter, ambitioner och idéer.

Några få sådana brister finns hos Korn.

En liten är trummisen Ray Luziers banala t-shirt och prog metal-frisyr. Det kompenseras av det eftertryck han spelar med, den finess och glädje som är nödvändig.

En annan är ”We will rock you”-infliken i stiliga ”Coming undone”. Det kompenseras av att det ändå, på något plan, blir lite roligt.

En tredje är Jonathan Davis motherfuckande mellansnack inför ”Y’all want a single”, riktat till all the motherfuckers in the crowd. Det kompenseras av att han på ärligt vis verkar motherfucking tacksam för att alla är här.

Medvetna och bekväma

I övrigt är det till största delen utmärkt.

Det räcker med den burdusa upptakten av ”Right now” för att förstå att vi får se en medveten, bekväm upplaga av nu metal-föregångarna.

Från förra seklet

Inget material kommer från det senaste, obetitlade albumet från 2007. Halva setlistan är från förra seklet. Allt skövlas ut med en självsäkerhet, pondus och drivkraft som är större än jag förutsett.

Trovärdigheten är total.

Spelmässigt, attitydmässigt och estetiskt.

Särskilt gitarristen James ”Munky” Shaffer ser ut som en mardröm man vill drömma.

Det är inte konsekvent hänförande: ”Freak on a leash” har dämpande effekt, efter en ”Here to stay” som ordnat årets första och sista markgung i Arvika. Men hopp-och-studs-hårdrocken görs tillräckligt obehaglig, respektingivande, behaglig och respektlös för att skapa en rättvis urladdning av festivalen.