Lisa Nilsson är klippt och skuren som showkvinna

Publicerad 2019-02-14

Lisa Nilsson håller premiär för ”sin längtans föreställning” på Rival på Alla hjärtans dag.

KONSERT Showen är inte okomplicerad som genre.
Men sång-, dans- och stand up-kvinnan Lisa Nilsson känns fullständigt självklar i sin välregisserade föreställning.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Lisa Nilsson: ”Kvinnan som är jag”
Premiär: Rival, Stockholm. Publik: 735 (fullsatt). Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: ”Himlen runt hörnet” och ”Kvinnan som är jag”. Sämst: Steppnumret är kanske inte livsnödvändigt.


Ola Salo håller hov på Rondo, Sanna Nielsen huserar på Hamburger börs och Charlotte Perrelli schlagerrockar på Rival.

Nu: Lisa Nilsson på samma scen med sin första föreställning.

Musik, som konstform fri för tolkning, räcker inte längre. Bekvämt placerade i röd plysch och bubbel innanför kavajen kräver vi hela bilden serverad på silverfat. En logisk följd av tårfyllda ”Så mycket bättre”-middagar, influencers som berättar exakt hur det ligger till och, såklart, sociala medier. Vi suktar efter artisternas sanna jag. Showen – en slags ”Sommar i P1” möter konserten – är den typiska underhållningsformen i Sverige vintern 2019.

Lisa Nilsson är en mästare i formatet, ska det visa sig. Klädd som en levande Alla hjärtans dagsros skrider hon in på scenen, backad av samma kvartett som när hon spelade in ”Himlen runt hörnet” i Polarstudion 1992 (samt saxofonisten Björn Arkö som föddes samma år).

Lisa Nilsson förvandlar snabbt den naturligt nerviga showpremiären till en uppsluppet urtrevlig tillställning. Hon lajvrapporterar från klädbyten, berättar om att få oönskade mansråd från Tomas Ledin och Bo Sundström samt livet som långkokande hemmafru under en korkek i Tyresö. Hon balanserar skickligt och genretroget på gränsen mellan det självutlämnande och det distanserade, mellan humor och allvar.

Vad som sticker ut är hur hon gör det. Lisa Nilsson visar stand up-kvaliteter i sina monologer. Extra stilpoäng för att hon gör dem till fonden av ett ständigt, soft jazzkomp. Svenska soulklassiker som ”Himlen runt hörnet” och ”Varje gång jag ser dig” får samma tjusiga kostym. Hon sjunger dem med sin sällsamma röst – luftig, len, full av karaktär och pondus. Lyssna bara hur hon tar hand om Whitney Houstons ”I have nothing”.

När hon ser tillbaka på allt som varit i finalen ”Kvinnan som är jag” – cykelbanan, tonårsrummet, huset, barnen, bilen – sammanfattar hon showens storhet: den lyckas fånga ett halvt livs slumpmässiga, sorgliga, komiska magi på knappt två timmar.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln