Svindlande 25-årsfest

Mattias Kling

Så bra var Meshuggah på Gröna Lund i Stockholm

Ursäkta ordvitsen - men det här är obZent bra.

När Meshuggah fläker ut ett kvartssekel på hundra minuter blir det ett födelsedagsfirande som trotsar allt som torde vara mänskligt möjligt.

Länge må de leva.

Ofta brukar hårda konserter i denna nöjespark stå i kontrast med inramningen. Ett naturligt motsatsförhållande mellan yra tombolahjul, virvlande karuseller och salta popcornstrutar.

På något sätt synkar emellertid den Umeågrundade kvintettens musik med just en sådan här omgivning.

Skriker rakt ut

Den är ju lite som en berg-och-dalbanefärd i sig. Vindlande och krokig, men ändå strikt regisserad. Liksom utformad för att man som deltagare ska kippa efter andan och skrika rakt ut inför varje riffstup.

Därför är det tämligen rimligt att Meshuggah väljer att förlägga sitt 25-årsfirande, grundat på den självbetitlade ep:n från 1989, just här. Det skär sig ju inte det minsta, snarare accentueras ensemblens übermenschmetal av ett sammanhang som är avsevärt mer uppsluppet än den strikt disciplinerade exercis den bjuder på.

Skär sig aldrig

Såsom skäligt bjuds det också en ovanligt svindlande setlista. Gruppen bökar sig till­baka ända till debutsingelns ”Cadaverous mastication”, rotar fram en ungdomligt ”… And justice for all”-dyrkande ”Greed” och sveper förbi såväl väl valda ”ObZen”-stycken som ”None”-spåret ”Gods of rapture” utan att något skär sig eller känns riktigt udda.

- Vi ses igen om 25 år, säger Jens Kidman efter den avslutande ihop­bakningen av ”Catch thirtythree”-sviten.

Jag hoppas att det stämmer. Men önskar verkligen inte att det dröjer så länge.