Så bra var Foo(t) Fighters på Ullevi

Markus Larsson

Markus Larsson om den redan historiska spelningen

GÖTEBORG. Fem plus?

Nu ska vi inte överdriva här.

Men skit i det.

Det här är ändå en klassiker.

helskärm

”Bonk!”

Karljäveln ramlar av scenen.

Karljäveln ramlar verkligen av scenen.

Men till skillnad från The Edge i U2 gör Dave Grohl det o-r-d-e-n-t-l-i-g-t.

Mitt i andra låten missbedömer en mycket övertänd och adrenalinberusad frontfigur någonting och rasar handlöst över kanten.

Han försvinner ut för stupet som Janne Långben i en tecknad film.

Ingen fattar någonting, allra minst de andra bandmedlemmarna. De tittar oroligt på varandra medan ett litet tumult uppstår vid kravallstaktet.

Enda som syns är en avbruten gitarrhals – och det kan aldrig vara ett bra tecken.

Efter en stund ligger Dave Grohl på en bår, får en mikrofon och meddelar artigt att han mycket riktigt har brutit benet. Det är rätt illa. Men han lovar att han bara ska dra till sjukan och fixa benet och komma tillbaka och fortsätta rocka.

Trodde inte de kunde fortsätta

Nu börjar den riktiga förvirringen.

Trummisen Taylor Hawkins ser ledsen ut och förklarar att Foo Fighters inte kan fortsätta. De får komma tillbaka någon annan gång. Men först ska de spela några låtar för publiken som en liten kompensation.

Foo Fighters kastar sig in en rad covers med Taylor på sång. De vräker verkligen på med allt de har.

Men hela tiden springer folk fram och viskar i trummisens öra.

Hans blick är obetalbar. Den ser ungefär ut så här:

Vad? Vad är det som händer? Que? Ska vi köra en låt till? Hur länge då? Vad händer där bakom scenen, dude? Prata med mig!

Alla hoppas ju någonstans att Grohl ska hämta sig och återvända.

Under Queen-covern "Under pressure" börjar det röra sig i kulisserna.

Dave Grohl bärs in igen på bår och publiken fullkomligen exploderar.

En stressad sjukvårdare håller hans fot och ben i fixerat läge. Om det någonsin funnits ett ögonblick som Instagram och sociala medier uppfanns för är det detta.

Fortsätter i över två timmar

Grohl placeras på en stol och han inte bara fortsätter. Han fortsätter i över två timmar, plus moms. Vad han går på är ett mysterium. Morfin?

Nej, konserten är verkligen inte det bästa jag sett.

Luften går till slut ur även Dave Grohl. Mot slutet trampar flera låtar fram på stumma ben. Det är som om syret inte räcker till längre.

Men frågan är om jag någonsin har upplevt en galnare, underligare och roligare spelning. Svaret är antagligen nej.

I upphetsningen efter Grohls "comeback"  är det som om musiken skjuts ut ur en kanon. Påhejade av tiotusentals åskådare som fullständigt tappat det öser Foo Fighters in våldsamma mängder energi i låtarna. Dave Grohl skriker om möjligt ännu mer och ännu bättre – han lyfter nästan från marken där han sitter och vibrerar på sin stol, med foten i rät vinkel från kroppen.

Det blir svårt att glömma versionerna av "The Pretender" och "All my life".

Eller när Dave Grohl ursäktar sig igen och säger att läkaren måste gipsa hans ben. Eller när han hoppar på kryckor till den mindre scenen mitt i publiken och ber folk vänta en kvart när han ska hoppa tillbaka igen.

Eller alla chockade blickar mellan bandmedlemmarna. Det ser ut som om de hela tiden undrar om det här verkligen kommer att hålla?

Eller varför inte avslutningen "Best of you"?

Kommer inte se något liknande

Publiken vet ju om att de inte kommer få se något liknande igen. De sjunger den ordlösa melodin långt efter att låten slutat. Dave Grohl garvar med hela ansiktet och kroppen.

Han får inte lägga av nu, han vill inte lägga av nu, han är för lycklig.

Grohl säger det här är den sjukaste konserten med den sjukaste publiken i bandets historia. Sedan skriker han refrängen i "Best of you" en sista gång tills rösten spricker och måste åka ambulans.

Och varför inte? Sedan "Everlong" kickade igång kvällen har han hunnit bli en världsnyhet. 

Taylor Hawkins, som trummat sig halvt fördärvad i 2 timmar och 40 minuter, plockar fram världens bredaste och mest lättade flin när Foo Fighters vinkar adjö.

Han kan bara skaka på huvudet.

Så bra var låtarna

Markus Larsson sätter på Foo Fighters på Ullevi.

Everlong

Foo Fighters monterar bort bromspedalerna direkt och börjar med ett extranummer. Trummisen Taylor Hawkins dunkar hårdare än Hulken. En våldsamt övertänd Dave Grohl flyger runt på sexans växel i 290 kilometer i timmen. Det kommer straffa sig...

Monkey wrench

Mitt i låten missbedömer Dave Grohl scenen och hoppramlar ner från kanten. Bandet tittar på varandra och undrar vad som hände och avbryter till slut låten. Sjukvårdare flockas framme vid kravallstaketet. Dave har brutit benet och konserten verkar vara över. Taylor Hawkins säger i princip att det är över.

Cold day in the sun

Foo Fighters meddelar att de tänker lira några låtar utan Dave, som kompensation. De säger också att de inte kan genomföra spelningen i kväll.

Stay with me

Taylor Hawkins är ingen Rod Stewart. Men bandet kör på och jammar Faces och classic rock som om inget har hänt. Folk springer fram och viskar i trummisens öra. Han ser bara frågande ut, publiken fortsätter att hoppas att Grohl ska återvända i, säg, en rullstol.

Under pressure

Efter ett visst tumult bärs Grohl in på scenen igen på bår. Det går för publiken.

Learn to fly

Medan en sjukvårdare ser till att Daves ben och fot inte rör sig en millimeter pumpar Foo Fighters häpnadsväckande mycket adrenalin i musiken.

Something from nothing

Foo spelar fortfarande som i chock.

The pretender

Makalös version. Grohl fortsätter att spränga sig själv på sin stol. Den tålmodiga läkaren ser till att den skadade foten inte rör sig en millimeter.

Miss you

Nåja. Den här Stones-klassikern klarar väl de inte av. Lite Mick Jagger-karaoke medan Dave Grohls skadade ben gipsas.

Tie your mother down

Covertimmen fortsätter. Grohl är fortfarande på en improviserad akutmottagning bakom scenen. Taylor Hawkins skriker sig hes till ett gammalt Queen-original. Ingen verkar riktigt veta vad som ska hända igen.

Efter gipset

Schools out

Motörhead-hård och kort snutt av Alice Coopers juvenila serenad. En hyllning till att skolorna stängt för sommaren.

Congregation

Den "gipsade" versionen av låten är... svindlande.

Walk

Ironisk titel, med tanke på kvällens benbrott. Men versionen är så tänd att den nästan hoppar ut ur sitt eget skinn och fattar eld.

My hero (akustisk)

Dave tar kryckorna och en liten kontorsstol till den lilla scenen i mitten. Oförglömlig allsång. Låten tillägnas sjukvårdaren som höll hans ben och fot i ett låst läge efter fallet.

Times like these (akustisk)

Daves röst behöver inga kryckor här heller.

All my life

Hardcoreriff möter radiokanalen Bandit Rock. Här har musiken en dynamisk hetta som ofta saknas på skivorna.

These days

"One of these days you break your fucking leg in a show in Sweden"... Jo tack. Explosiviteten runt showens viktigaste rekvisita, den gipsade foten, mattas inte.

Outside

Klumpig grötrock. Inklusive ett långt gitarrsolo som är, tja, mer underhållande än bra.

Breakout

Tillägnad gamla fans. Konserten lider fortfarande av mjölksyra.

Big me

Framförs som långsam ballad. Ibland skriver Dave Grohl låtar som hade passat Weezer.

Enough space

Låt som Foo Fighters skrev inför sin första spelning i Sverige. De punkiga skriken är behållningen.

Generator

Riktningslöst slammer.

Let there be rock

Inget kan mäta sig med originalet med AC/DC och Bon Scott. Men det måste åtminstone vara första gången som klassikern, inklusive Angus Youngs blixtrande solon i mitten, i stort sett framförs på en stol.

This is the call

"Start och stopp"-energin döljer nästan att låtens kvalitet haltar.

Best of you

Dave Grohl tackar publiken för att de stannat kvar och tittat på en man som gjort en rockkonsert med ett brutet ben. Han kommer aldrig glömma spelningen. Knappast någon annan heller. I en sista kraftansträngining skriker Dave nästa sönder rösten. Stämbanden behöver nog också gipsas efteråt.