Rockbjörnens kungar saknades på galan
Det är Hoojas år så möjligen är det fullt logiskt att det även blev Hoojas Rockbjörn.
Skogsdiscoduon från Gällivare var totalt överlägsna och kammade hem hela tre av totalt sju priser, fyra om vi räknar in fans-björnen.
De få resterande nallarna hamnade både rätt och fel.
Årets grupp, årets genombrott och årets svenska låt. Hooja sopade hem alla kategorier som de var nominerade i. Dessutom vann deras publik Rockbjörnen som årets fans, vilket förmodligen är av viss betydelse i sammanhanget.
För med Rockbjörnen, Sveriges enda musikpris där publiken bestämmer alla vinnare, gäller det att lyckas mobilisera sin publik.
Och hela Hooja-fenomenet känns nästan som ett slags folkrörelse, som eventuellt går att se som ett tecken i tiden.
Med sin väldigt medvetet bonniga budget-dunkadunka omfamnar Gällivare-duon Hooja och DJ Mårdhund landsbygdens kultur. Allt som är trendigt och coolt och Stockholm är fienden, superhiten ”Banan melon kiwi & citron” känns som årets nationalsång för ett ungt Sverige utanför de större städerna. Trots att Hooja vägrar se sig som en del av epadunk-vågen är deras framgångar ett resultat av den just nu starka vurmen för hemkörd, direkt och dansant pop om att kröka och göka.
Att Rockbjörnen i år för första gången hölls på Trädgården under Skanstullsbron, normalt hem för några av huvudstadens hippaste sommarklubbar, känns i sammanhanget onekligen lite ironiskt för det är ungefär så långt från Hooja-mark man kan komma.
De maskerade Helly Hansen-stjärnorna från norr var heller inte på plats under sin stora kväll. Det beror visserligen inte på någon antihållning gentemot galor eller fans utan på en artikel i Aftonbladet som avslöjade medlemmarnas identiteter.
Det får vi självklart respektera men det satte onekligen viss prägel på galan att kvällens kungar saknades.
Om Hooja är värda sina björnar? Well, som musikkritiker ur samma generation som större delen av Hooja-publikens föräldrar kan jag under inga omständigheter påstå att jag hör till målgruppen.
Men det hörs att duon har djupstuderat Max Martin och hans Cheiron-kumpaner och lärt sig hur man konstruerar en snabbhäftande hit, somliga rim är klart begåvad humor och hela snöskoterestetiken känns uppfriskande egen. Samtidigt är det ju vad det är, och tittar vi på pophistorien har den sortens gimmickgrej som Hooja håller på med ytterst sällan dansat särskilt många fler somrar än en.
Men Rockbjörnen har på senare år mer än något annat varit ett pris för här och nu och i ljuset av det är det logiskt att Hooja tar hem tre björnar, för det här är tveklöst deras år. Även om det givetvis rent kvalitativt känns helt bisarrt att de vinner årets grupp när även First Aid Kit är nominerade. Eller att ”Banan melon kiwi & citron” skåpar ut Loreens Eurovision-vinnare ”Tattoo” som årets låt.
Vad gäller de få björnar som inte handlade om Hooja kan jag tycka att Molly Sandén hade varit värd björnen som årets kvinnliga artist efter att verkligen hittat hem både på skiva och scen. Och i kategorin ”årets utländska låt” smäller de nominerade singlarna med Taylor Swift och Harry Styles högre i min bok än Miley Cyrus ”Flowers”.
Men Benjamin Ingrosso kändes tveklöst som rätt vinnare av årets manliga artist. Den sortens entertainers får vi inte många av per generation och hans tid är verkligen nu.
