Rytmiskt rpg – som ger euforiska kickar

Crypt of the necrodancer är något så ovanligt som en roguelike med taktkänsla

ROGUELIKE Som spelare är det lätt att tro att man är ovanligt fingerfärdig. Tills man hör talas om fenomenet ”tutting”.

Fenomenet gick ursprungligen ut på att forma intrikata mönster med armarna som liknar hieroglyfer. Men det var när folk började göra samma typ av dans med fingrarna som tutting gick från banal uppvisningskonst till – konst. När en tuttingmästare låter fingrarna dansa känns det som att se en bläckfisk måla en MC Escher-tavla. Det är vackert, hypnotiskt, sinnesvidgande.

Musikalisk mashup

Många skickliga gamers är också stolta över sin fingerfärdighet. Skillnaden är att det sällan ser lika vackert ut när de de bankar handkontrollsknappar eller sprattlar som döda fiskar över tangentborden. Det finns ju – oftast – ingen rytmik närvarande i spelen.

Det här är ”Crypt of the necrodancer” kommer in i bilden. En mashup som tvingar roguelikegenren att följa musikspelens rytm. Ett spel där alla rörelser och attacker är mappade till de fyra piltangenterna och allt är synkat med musiken.

Långt ifrån lätt

Och det gäller verkligen allt. Fienderna avancerar en ruta i taget för varje taktslag – med andra ord måste man både följa takten och vara smart för att kunna slå sig igenom de horder av skelettkrigare, minotaurer och drakar som väntar nere i ”Crypt of the necrodancers” slumpgenererade grottsystem. Uppgiften är givetvis långt ifrån lätt, men när man väl klickar med spelsystemet väntar en smått euforisk kick.

Dör – av guld

Och även när den mattats av finns det mycket annat att glädjas åt. Bossarna är påhittiga, och inkluderar bland annat en strid mot en armada av schackpjäser. Det finns gott om roliga vapen och trollformler att hitta på varje bana, men man får samtidigt inte bli alltför saktfärdig – när banans låt tar slut faller man automatiskt ner till nästa nivå. Allt eftersom låser man även upp nya karaktärer som förändrar spelupplevelsen. Den kanske smartaste varianten står den fattige munken för. Spelar man som honom dör man direkt om man plockar upp guld – något alla besegrade fiender lämnar efter sig.

Heter du Ingemar Stenmark och saknar taktkänsla kan du istället spela som barden – han struntar nämligen helt och hållet i beatsen.

Då får du visserligen en simplare spelupplevelse.

Men går miste om en helt unik sådan.