”Idol” borde sluta ge löften om världen – det räcker med Kil

Det finns jättejättemånga i ”Idol” som sjunger bra.

Jättejättejättemånga.

Men kossorna i hagen är också snälla, som man brukar säga.

Jakten på nästa ungdomsgäng som ska få åka på Ica Maxi-turné genom Sverige är i full gång. Nä, förlåt. Tog jag i lite för mycket nu? Chris Kläffords vinnarlåt 2017 ”Treading water” har ju faktiskt sålt platina. Men vad för låt gör inte det, när den har exponerats på bästa sändningstid inför en miljon tittare.

Efter första audition-veckan av ”Idol” går det inte att känna annat än frustration över den som vanligt extremt upphaussade ambitionen. Juryn går under varje säsong ut i intervjuer och proklamerar att de inte är ute efter någon folkparksartist – utan en världs-celeb, någon som kan gå från att sjunga i duschen till att bli en stjärna. ”Låt oss göra denna säsong till den bästa”, säger Anders Bagge.


Som vanligt kommer de att gå bet. Men om de inte gett upp efter 13 säsonger lär de inte ge upp efter den fjortonde heller. Visst finns det idoler som måste sägas ha lyckats. Tove Styrke turnerar med Katy Perry. Måns Zelmerlöw och Loreen har vunnit Eurovision song contest och Agnes Carlsson var under en period på väg att slå internationellt... även om det aldrig riktigt lossnade fullt ut.

Klart ordet stjärna är lite av en tolkningsfråga, men nä, några VÄRLDSstjärnor produceras knappast i ”Idol” – och därav känner man sig alltid lite blåst av programkonceptets löften. Varför envisas de med att tjata om den där jakten när historien gång på gång visat att det inte är möjligt? Tagga ner litegrann och var nöjda och glada med att vaska fram talanger till kommande svensktoppar, melodifestivaler och diverse utrymmen i medievärldens förlovade land. Det är också helt okej. Zelmerlöw är född allsångsledare, Linnea Henriksson leder Musikhjälpen som ett proffs och Kevin Walker visade att även en fotbollsspelare kan vara en sång- och dansman.


Efter 13 år har dessutom den begynnande charmen med ”Idol” dött ut. De drabbande livsödena känns så gott som alltid planterade och det finns knappt ens en äkta falsksångare med ambition som går in och skämmer ut sig längre. Inget hjärta och ingen humor. Att juryn har gått och blivit snäll är väl den mest rimliga förändringen – då det känns ungefär lika världsfrånvänt att skälla på barn som inte kan sjunga – som att gasta åt en amatörkock som fått för lite volym på sin sufflé. Habil tv-underhållning men knappast en världsstjärnefabrik.

I de begynnande avsnitten köar aspiranterna och säger att de ska bli nästa Rihanna, att de inte nöjer sig med en mindre scen än Madison square garden. Naaw... gulligt, men det är dags att någon upplyser ungdomarna att detta uppenbarligen inte är rätt forum för så storslagna drömmar, men att det är en helt okej linje för att ta sig en bit på vägen. Som till en spelning på Café Freja i Kil. Ni kan fråga 2015 års vinnare Martin Almgren. Han spelar där på fredag.

VECKANS...

Robert Gustafsson.

… ombyte

Robert Gustafsson har genom åren satt på sig fat suit och förställt rösten med högst varierat resultat. Men frågan är om det inte är nu när han slängt av sig masken och spelar alldeles, alldeles vanlig som han kammar guld. Gustafsson som deppig polis i startgroparna att börja jobba efter en sjukskrivning i ”Det som göms i snö”, Kanal 5, är en oerhört befriande upplevelse.


Barb och Carol.

… duo

Det känns som om det kanske är dags för Netflix att knyta ihop ”Orange is the new black”-säcken och gå vidare, men senaste säsongen bjuder åtminstone på tv-årets bästa konflikt mellan syskonparet Carol och Barb, som driver varsitt rivaliserande gäng på den nya högsäkerhetsanstalten som Piper & de andra hamnar på efter förra säsongens upplopp.


Kalle och Brita.

… uppvaknande

De flesta kan nog åtminstone stundvis känna igen sig i känslan av att livet bara springer ifrån en utan att man egentligen gör något vettigt av det. Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström tar sig an den problematiken och möter folk som slagit sig ur vardagsbubblan och gjort något oväntat i nya serien ”Kalles och Britas sex liv”, SVT.


… icke-tv

Den viktigaste händelsen kommande vecka sker faktiskt inte på tv. Jag talar om säsong fyra av podcasten ”My dad wrote a porno” – där Jamie Morton bearbetar att hans pappa skriver porrnoveller genom att diskutera varje rad ingående tillsammans med sina vänner James och Alice. På måndag får vi äntligen (fast förmodligen inte) veta om kastrull- och stekpanneindustrins största nymfoman Belinda Blumenthal är en hemlig agent eller inte.