Vi snackar klass- och åldersskillnad här

Nej, det var inte det bästa vi sett i ”Idol”.

Långt därifrån.

Men är det inte så det måste få vara?

helskärm

Det hade varit så lätt att kalla det för en besvikelse. Så enkelt att börja gasta om låg nivå och usel sortering av juryn. Men det vore att se premiären av ”Idols” kvalvecka ur ett ganska skevt perspektiv.

Nej, det var inte det bästa vi sett i den svenska ”Idol”-historien. Stundtals inte ens i närheten av bra.

Men är det inte nästan alltid så? Och är det inte så det också måste få vara?

Ett kval är ett kval. Oerfarna, ofta väldigt unga, artistaspiranter med nerver som dansar jenka innanför skjortbröstet ställer sig framför en skoningslös tv-publik för första gången.

Mer, eller något annat, är det inte.

Med tiden kan man höja temperaturen och kraven. Skruva upp förväntningarna. Men här och nu, innan årets 11 finalister är utsedda, är det alldeles för tidigt att ens börja bokstavera ordet fiasko.

Samtidigt är det ofrånkomligt att med ambitionerna kommer kritiken.

Är man det moderna musiksveriges mesta plantskola för mainstreamartister får man också stå ut med att ha en publik som inte nöjer sig med mindre än att man klarar av att leverera allt, alla gånger, alltid.

Även om man bortser från Peter Jihdes skrävlande om ”Idol” som ”Universums största musiktävling” så är det ett faktum att programmet har mycket att leva upp till.

Premiären lyckades inte göra det.

Två lysande undantag fanns dock.

Linda Vargs ”With or without you”, först och främst.

Hon sjöng U2:s arenatryckare så innerligt och naket att hon rörde sig själv till tårar. Och så Chris Andersen som gjorde Keith Urban-country så bredbent att Anders Bagge hade kunnat bygga hus mellan de där jeanslåren.

Vi snackar klassskillnad här. Båda starka bevis på att den höjda medelåldern i tävlingen kan vara det smartaste TV4 gjort på evigheter.