– Jag applåderar när Sara Dikanda gråter i Mästarna
Publicerad 2015-05-10
Kristoffer Bergström om veckans ”Mästarnas mästare”
Det sprakar till i handen.
Smärtan sprider sig genom armen och hela vägen ner till fötterna.
Det kan låta dumt, men när Sara Dikanda sedan gråter applåderar jag.
Oj.
Wa.
Ho!
Det sjunde mästaravsnittet bjöd på en kavalkad av sevärdheter. Tomas Jonsson prickade sin egen tavla. Patrik Andersson provade vin och Anna-Carin Zidek hyllades för OS-guldet. Tomas räknade fel på krukor och var sedan chanslös i nattduellen.
Och så grät Sara Dikanda.
I grenen Elkontroll kom hon halvvägs genom den strömförande banan innan stötarna blev för mycket. De sved i hela kroppen, så hon gav upp, klev åt sidan. Sedan klev hon tillbaka, fick en ny kyss och gav upp igen.
På väg därifrån sänkte Dikanda axlarna och släppte fram smärtan, nervositeten och besvikelsen. Den tog vägen genom ögonen. 40-åringen vibrerade och lipade, hon fick kramar och vård.
Jag gillar inställningen. Med samma järnvila som gav tre grensegrar pressade hon sig bortom tårgränsen, vilket exempelvis inte kan sägas om Björn Lind som avbröt sitt försök i Elkontroll med ett leende.
Jag gillar också tårarna. Det intresset delar jag med många forskare.
Människan är troligen den enda varelsen på jorden som gråter som en känsloyttring, vilket pekar på att det är socialt inlärt och inte biologiskt. Vi har genom åren, i en tyst överenskommelse, enats om att rinnande ögon symboliserar glädje eller sorg.
Vissa är bättre än andra på att signalera med ögonen. På 80-talet fann den amerikanska biokemisten William H Frey II att kvinnor gråter 5,3 gånger per månad mot männens 1,3, vilket var ungefär samma resultat som Lauren Bylsma på University of Pittsburgh nådde 2011.
Samma år höll holländskan Dianne A. van Hemert i en studie av 35 nationaliteters gråtvanor. Minst verkade det snyftas i Nepal och Ghana, mest i Sverige och Chile, och anmärkningsvärt nog låg vi också i topp i skillnad mellan könen. Svenska kvinnor visade sig överlägsna männen på att uttrycka sig genom gråt, som verkade skämmas inför sådana yttringar.
Det finns många sätt att betrakta Sara Dikandas tårar på. Jag tycker inte supersynd om henne för att hon hade en jobbig stund i en underbar tv-inspelning i höstas. Däremot fascineras jag av hennes uppvisning i vilja och kommunikation.