Minnah ger sig inte utan fight

Martin Söderström om hur Scandinavium fällde ännu en favorit

helskärm

GÖTEBORG. Så hände det igen.

Scandinavium har fällt ännu en favorit.

Med god hjälp från juryn, ska sägas.

Med sådana låtval hade Olle inte en chans.

helskärm

Historien har en enastående förmåga att upprepa sig. Det här är trots allt staden, och arenan, som prenumererar på ”Idol”-skrällar. Favoriterna var givna. Utfallet självskrivet. Trodde de flesta. Men att räkna ut en underdog är alltid dumdristigt.

Minnah Karlsson är ett levande bevis på detta. Hon är den en gång utröstade som med benhård vilja bet sig fast i tävlingen och in i folkets hjärtan. Det är en alldeles enastående resa och publikjublet i Scandinavium efter hennes ”Total eclipse of the heart” är något jag kommer att bära med mig länge.

Hade hon ens räknat med en finalplats? Garanterat inte.

Är hon värd det? Alla gånger.

Sedan har vi ju det där man ogärna pratar om en dag som denna. Elefanten i rummet.

Vad betyder det för tävlingen, spänningen och Minnah att stå i final i Globen på fredag?

Hon har naturligtvis inte en chans. Tyvärr.

Varenda siffra i universum pekar på seger för Jay Smith. Han sitter ensam på över 70 procent av Nöjesbladets läsares röster. Det säger en del om läget.

Men den som tror att Minnah Karlsson tänker ge sig utan en rejäl fight gör bäst i att tänka om redan nu. Och vad som helst kan faktiskt hända – även om chanserna är orimligt små.

Det har om inte annat historien visat.

Var det juryn, som i år igen, skickade hem en storfavorit på grund av klantiga låtval?

Frågan är precis lika berättigad som när Tove Styrke fick packa resväskan för ett år sedan.

Visst, i popmusik finns inget facit. Bara mer eller mindre kvalificerade gissningar. Gång på gång hamnar dock alltsammans i den senare kategorin så fort juryn ska vara med och påverka innehållet.

Jag menar, får man det till att Keanes anemiska bokmalspop ens kan likna något det går att glänsa med har man med största sannolikhet använt planeten Mars som huvudkudde sedan 1642.

Ingen visste det mer än Olle Hedberg själv. Den Olle vi såg i duellen var en slagen man. En artist som redan givit upp och dessutom förväntades gå upp i ringen en gång till. Endast beväpnad med en låt han aldrig trodde på från första början. Vad det säger om juryns kvalitetskompass orkar jag inte ens gå in på.

Jag kan ha fel, men jag tyckte ändå att det gick att spåra en gnista av lättnad i hans blick. För även om hans resa bjudit på en del sagolika stunder (kvällen i Malmö var inget annat än en Tyson-smocka med extra allt) har det varit svårt att skaka av känslan att ”Idol” egentligen passade honom ganska dåligt. När allt han egentligen ville var att kränga en gura om halsen och bara vara Olle. Den artist som publiken förälskade sig så våldsamt i redan under auditionprogrammen. Det vi sett i höst var nog mest en parentes.

Och det är först nu som de kan få den riktiga Olle tillbaka.

Man måste ändå älska Andreas Carlsson. Mannen som gav skamlösheten ett solariegräddat ansikte. Finns det en produkt att kränga, en spänn att tjäna så är han där och bökar som en yster tryffelhund. Reklamnumret för hans egen musikal tar alla priser.

Nu väntar jag mig inget mindre än att han läser högt ur sin nya bok strax innan vinnaren koras i Globen på fredag.

Det vore inte ett dugg mer orimligt än det gycklarspektakel han visade upp i går.