Linnea är ett riktigt original
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-06
Egentligen passar hon inte in.
Ändå lyser Linnea Henrikssons stjärna allra klarast.
Man söker original, inte kopior. Så brukar det heta och så har programförklaringen lytt.
Det må vara ett ädelt och alldeles äkta syfte. På samma gång har det alltid lirat illa med ett programformat som är mallat in i minsta detalj. Där formen är så snäv att det är anpassning som gäller – annars blir det bye bye, adios och finito.
Vi har sett det nu år efter år.
Det är just därför som Linnea Henriksson är så fantastisk. För att hon har alla förutsättningar att inte passa in. Att hon inte anpassar sig, utan i stället Uri Geller-böjer tävlingen så att den ska passa henne – och inte tvärtom. I går skrev hon ett litet, men ack så betydelsefullt, stycke svensk ”Idol”-historia.
Inte bara för att hennes ”My baby just cares for me” blev ett av höstens tjusigaste nummer. Utan mest för att det var något så unikt som ett helt och hållet eget framträdande. Tre minuter som kändes helt äkta och som en inblick i sångerskans egen värld.
Själva brukar idolerna tjata om att de gör låtarna till sina egna. Det är, handen på hjärtat, ofta rent nys. I fallet med Linnea är det dock en absolut sanning.
Och det är därför hon behövs så mycket i det här sammanhanget.
I en tävling där manöverutrymmet för artisterna är så begränsat att de i princip hade kunnat uppträda med fotboja är det unikt – och därför så skriande välkommet.
Hon var inte direkt ensam. Så gott som samtliga tävlande borstade dammet från axlarna och levererade större, starkare och mer än någonsin i år.
Egentligen är det inte ett dugg konstigt.
En kvalitetsuppvisning som den i går pekar ju med hela handen rakt på en av ”Idol”-formatets mest ömma punkter: Det fria valet – eller bristen på detsamma.
Årets tävlingen började inte stegra och på allvar ta sikte mot stjärnorna förrän valet av sånger låg helt i idolernas egna knän. Det säger en hel del att årets ”Idol” tog sitt största steg uppåt och framåt först när produktionen lossat på tyglarna och byggt ut rastgården.
När temat och inramningen visserligen var kletigare än en burk tapetklister från i förfjol kunde samtliga tävlande, tack vare den kontroll och självsäkerhet ett fritt låtval gav, resa sig över alltsammans och leverera säsongens starkaste fredagsfinal.