Idol är lika unikt som det är imponerande

Martin Söderström om nya säsongen av ”Idol”

”Idol” är över oss igen.

Men inte särskilt mycket har hänt.

Och det är precis som det ska vara.

helskärm

En ny ”Idol”-omgång signalerar tidens gång lika tydligt som en nyårsnatt.

Ett år har passerat. Stjärnor har tänts och stjärnor har sladdat ut i glömskan. Men där nyåret brukar få fungera som startskott för förändring, bot och bättring är det mesta sig likt i TV4:s talangsåpa.
Det är samma Baggar, samma Carlsson, samma Jihde. Samma vinjettmusik, samma blåa fond. Och det är också en del av framgången.

Publiken vet vad de får, känslan av igenkänning är viktig. Det ska liksom vara samma sak en vända till, fast med nya ansikten.

Upprepningen hör till, och programproduktionen är inte dummare än att de vet om just detta.

Därför är nyheterna i årets säsong ganska få. Laila och Andreas har varit ute på en egen auditionrunda i landet, precis som Anders Bagge gjorde i fjol. Det blir några fler fredagsfinaler inför publik på storarenor runt om i Sverige. Mer är det inte.

Mer behövs egentligen inte heller.

”Idol” är en egen värld, en egen maskin och ett eget tåg som tuffar på och bara blir större utan att egentligen inte behöva skruva på reglagen särskilt mycket.

Det är lika unikt som det är imponerande.

De få nyheterna till trots, det är ju i det här läget som ”Idol” är som mest spännande. Roligast, rent av. När allt fortfarande är helt öppet.

Innan favoriterna utmejslas. Innan Anders Bagge börjat grina. Innan Peter Jihde drabbats av storhetsvansinne. Innan det första lökiga fredagstemat med knasiga låtval dykt upp.

I teorin kan fortfarande vad som helst hända.

Precis som vanligt.