”Idol” är som nyår – fast utan förändring

”Idol” är över oss igen.

Men inte särskilt mycket har hänt.

Och det är precis som det ska vara.

helskärm

En ny ”Idol”-omgång signalerar tidens gång lika tydligt som en nyårsnatt. Ett år har passerat. Stjärnor har tänts och stjärnor har sladdat ut i glömskan. Men där nyåret brukar få fungera som startskott för förändring, bot och bättring är det mesta sig likt i TV4:s talangsåpa.

Det är samma Baggar, samma Carlsson, samma Jihde. Samma vinjettmusik, samma blåa fond. Och det är också en del av framgången.

Publiken vet vad de får, känslan av igenkänning är viktig.

Det ska liksom vara samma sak en vända till, fast med nya ansikten.

Upprepningen hör till, och programproduktionen är inte dummare än att de vet om just detta. Därför är nyheterna i årets säsong ganska få. Laila och Andreas har varit ute på en egen auditionrunda i landet, precis som Anders Bagge gjorde i fjol. Det blir några fler fredagsfinaler inför publik på storarenor runt om i Sverige. Mer är det inte.

Mer behövs egentligen inte heller.

”Idol” är en egen värld, en egen maskin och ett eget tåg som tuffar på och bara blir större utan att egentligen inte behöva skruva på reglagen särskilt mycket.

Det är lika unikt som det är imponerande. Dock har det pratats om att höja medelåldern i tävlingen.

Kvalitetsmässigt tror jag att det är något som bara skulle kunna göra ”Idol” starkare. Katastrofsäsongen 2008, då majoriteten av startfältet fortfarande var barn, är fortfarande den svagaste i svenska ”Idols” historia. Men det är en allt annat än riskfri ambition. ”Idol” är ju, handen på hjärtat, mångt och mycket ett barnprogram. Och de som i störst utsträckning får cashen att rulla in till produktionen är en armé av tonårsflickor med skarpladdade kontantkort skjutklara. Högst tveksamt om de är lika benägna att rösta bort månadspengen på någon i deras pappors ålder som på en 16-åring med hjärtekrossarlooks.

De få nyheterna till trots, det är ju i det här läget som ”Idol” är som mest spännande. Roligast, rent av. När allt forfarande är helt öppet. Innan favoriterna utmejslas.

Innan Anders Bagge börjat grina. Innan Peter Jihde drabbats av storhetsvansinne. Innan det första lökiga fredagstemat med knasiga låtval dykt upp. I teorin kan fortfarande vad som helst hända.

Precis som vanligt.