Andrij, 40, blev soldaten Konan – nu är han död
Publicerad 2024-03-30
Jag dricker mitt morgonkaffe när det plingar till i den krypterade chatten: Konan, 40, soldaten som möjliggjorde Aftonbladets reportage utmed frontlinjen till Avdijvka i Ukraina härom veckan, är död. Så även flera av hans mannar.
Det händer igen. Och igen.
Hanteringen av de döda; de som dör, de som dog och de som snart kommer att dö är något av det svåraste att beskriva i Ukrainakriget.
Ändå är det just detta som, bortom statistiken, kommer att avgöra kriget.
Som reporter har jag aldrig känt mig bekväm med ordet ”soldat”.
För Konan, som egentligen hette Andrij, borde aldrig ha blivit soldat. Han var en make och en pappa till en flicka som nu pluggar i Prag.
Hans arbete hade aldrig varit att döda medmänniskor. Det var att köpa och sälja säd för att mätta medmänniskor över hela jorden.
Men som så många andra ukrainare tvingade Rysslands president honom att ta på sig en uniform och försvara sitt land.
Men sen inköparen Andrij blev soldaten Konan hade han i likhet med tusentals andra ukrainare vid fronten redan varit centimeter ifrån den ständigt närvarande döden. Veckan före vårt möte hade han rattat en bil som blev måltavla för en drönare. Hans kamrat på sätet bredvid dog.
– Fyra av tjugo män som jag har befäl över har dött, berättade han då. I skrivandes stund är de ännu fler.
Ingen för statistik
Nyheten kommer aldrig bli riktigt officiell annat än om det blir en offentlig soldatbegravning. Då åker kanske en mörk likbil sakta genom ett samhälle någonstans långt från fronten. Flaggor slår i vinden och människor går ned på ett knä eller bara sänker huvudet lite för att visa respekt och deltagande.
Det händer i fall där det finns kroppar att begrava. Ingen av de saknade kropparna förs in i någon statistik över stupade soldater i Ukraina. De förblir saknade.
Att människor dör är något som har blivit vardag i Ukraina, men det betyder inte att någon ännu har vant sig vid det.
Men folk hanterar skörheten på olika sätt. Mobiltelefonerna är det främsta instrumentet i hanteringen av döden. Det märkte jag redan i den fullskaliga invasionens inledningsskede i Donbass. Det skulle tas gruppfotografier hela tiden.
– Minns du killen med Stingerroboten? Han blev köttslamsor efter att vi lämnat, var ett av de första beskeden min kollega Niclas Hammarström och jag fick 2022. Jag tog upp min telefon och tittade på den unge, leende och pratglade mannen.
Samma sak med vägspärrar (med soldater som vi skämtat med) som förvandlats till kratrar, byggnader som har raserats med leende servitörer och kunder i rasmassorna. Mobiltelefonen åker upp och bildbevisen på att dessa människor faktiskt har funnits en tid på jorden skrollas fram.
Obekväma av frågan
Ute på övningsfält tas det också gruppbilder. Sedan står vi där några månader senare med en bekant som pekar på bilderna: ”han är död och han, liksom han… Du minns väl honom också? Det var han som…”
Jag märkte en vändning ungefär ett år in i kriget, när den så kallade köttkvarnen började mala på allvar, främst runt Bachmut. Plötsligt kände sig allt fler ukrainare vid fronten obekväma med frågan vad de skulle göra i det civila efter krigsslutet.
I själva verket drömde de bara om att överleva natten.
För krigslyckan har vänt – som om det någonsin har funnits någon lycka i krig?
Nu ställs den ukrainska stridsmoralen på sitt kanske hårdaste prov sen invasionskrigets start. Skadade soldater får ligga i timmar och dygn i väntan på hjälp. Nyrekryteringen ligger på bottennivå.
Väljare i Europa förbereder sig på att rösta på partier som vill sluta med det kostsamma stödet, samtidigt som Trumpanhängare håller inne med USA:s leveranser.
Ryssland förlorade tiotusentals soldater i Avdijvka – en liten industristad som närmast kan liknas vid svenska Grums. Men framför dem har ryssarna en ukrainsk armé som väntat för länge med att ställa om till försvarskrig.
Ukraina hoppades att deras vänner i Väst verkligen skulle förse dem med nödvändig ammunition för att slå kilar i den ryska köttkvarnen.
”Då är de utanför er huvudstad”
De fyra kanoner som Konan hade befäl över var för det mesta tysta. Hans raketramp av modellen Grad saknade helt ammunition. Kollegorna med granatkastare 1500 meter från ryssarna hade bara några lådor med granater, där de förr hade kunnat ösa ett eldhav över fienden som nu har intagit deras tidigare skyttegravar på slätten.
– Det är jag som gett mina soldater order om att börja gräva nya skyttegravar. Grävmaskiner? Nej, de gräver med sina spadar, berättade Konan för oss.
Jämför det med de försvarslinjer i flera raders djup som ryssarna byggde med betongkoner mot stridsvagnar och hektar efter hektar av täta minfält inför Ukrainas misslyckade motoffensiv, förra året.
Jag frågade Konan om han trodde att ryssarna snart skulle inta järnvägsknuten i staden Pokrovsk, en dryg halvtimmes bilfärd på hålfyllda vägar nordväst om hans egen position.
– Svaret är enkelt. Det beror på hur många av oss som dör. När vi alla är döda så kommer ryssarna inte att vara i Pokrovsk. Då kommer de att vara utanför er huvudstad, sa han.
Hur det slutar kommer Konan aldrig att få uppleva.
