Är det en elcykel, en skoter eller killeksak?

Folk hatar elsparkcyklarna.

De slängs i floder, trycks ner i soptunnor, får däcken punkterade.

Men förbud? Då borde vi även stoppa snöskotrarna.

I San Fransisco, där sparkcyklarna först dök upp förra året, blev sabotaget en folkrörelse och man tvingades införa ett tillfälligt förbud efter en månad.

Efter den tragiska dödsolyckan i Helsingborg vill även svenska Transportstyrelsen ha ett förbud, eftersom skotrarna anses vara för farliga.

Med den logiken borde vi i och för sig svartlista även svenska nationalfordonet snöskotern som dödar ett tiotal och skadar hundratals varje år. Trots att den inte ens framförs på folktäta gator utan oftast krockar med stenar och träd. 

Problemet med elsparkcyklarna är inte bara att de får användaren att se ut som ett fån på väg till lekplatsen, utan att de dök upp utan att ta hänsyn till de urbana regler som mejslats fram i städerna genom decennier, ja århundraden.

Två män på sparkcyklar från företaget Voi.

Medan myndigheterna ännu försöker definiera vad det egentligen är för något – en elcykel, en skoter, en killeksak? – planerar företagen att dumpa tusentals nya i flera svenska städer under sommaren.

Naturligtvis är det appar och kommersiella företag inblandade, eller så kallade ”startups”, vilket kortfattat betyder ett skönt gäng dudes som är höga på riskkapital plötsligt får för sig att de äger gatorna.

Det innebär också ett nytt, silicon-valley-inspirerat språk som döljer vad det egentligen handlar om:

Högar med sparkcyklar på gatorna kallas ”hotspots”. Sparkcyklarna marknadsförs som ”snälla mot planeten”, men samlas dagligen in i med avgasspyende bilar. De stackare som hoppas tjäna en slant genom att kånka runt och ladda sparkcyklar kallas ”juicers” och ”hunters”, deras skitanställningsvillkor för ”gigs”.

Nåt företag jämförde jobbet med att ”leta Pokémon” på stan. Som om allt vore en lek. Tjoho! Nu kickar vi lite elskoter från hemmakontoret till aw:n på hipsterhamburgerstället!

Det säger sig självt att detta åkdon bara används av den som behöver förflytta sig max några hundra meter i i innerstaden och sedan kallar detta för ett ”äventyr”. 

Men i en tid då förbudsivern drar som en ökenvind genom våra städer och sveper med så väl rökare som nattklubbar, är lösningen inte att bannlysa allt som stör. Istället behövs regler och böter för dem som saknar trafikvett.

Själv hade jag hellre krupit till jobbet än ställt mig på en sparkcykel offentligt – men det är värt att komma ihåg att även automobilen väckte folkets raseri när den lanserades 1914.