Jag behövs med mitt hår
Jag fick ett mejl från en läsarkille som inspirerade mig till att skriva om något som jag verkligen tänker ofta på, något som jag kanske borde beröra mycket mer. Så här lyder mejlet:
”Kitty, allvarligt, som du ser ut, hur gammal är du egentligen? 15 år ...? Gör någonting åt det där håret, det kan ju skrämma småbarn. Cyndi Lauper ringde och ville ha sitt hår tillbaka! /G”
Kära G. Jag kan inte låta bil att undra hur något så litet som en frisyr kan uppröra dig så till den milda grad att du måste berätta för mig hur du känner. Tror du inte jag vet hur jag ser ut? Att det inte är ett medvetet val jag gjort?
Jag kan heller inte hålla mig ifrån att undra hur din tolerans gentemot andra är i allmänhet. Kliar det i dig att skrika något när du ser någon som inte faller dig i smaken på gatan? Nån som inte klär sig som man bör enligt dig, är för fet eller på annat sätt sticker ut. Att bli jämförd med Cyndi gör mig för övrigt riktigt glad. Det finns ingen finare än hon! (Jag önskar bara att jag vågade ta ut svängarna ännu mer, så som hon gjorde.)
Samtidigt blir jag rädd. När ska den här mallstöpningen och likriktningen ta slut? Jag möter massor av unga i verkligheten och via mejl som känner att de inte passar in, de är inte tillräckligt långa, smala, korta, snygga ... Kan vi skylla på media? Är det program som ”Top Model”, ”Extreme Makeover” och ”Idol” som gör det? Alla skvaller- och tjejtidningar med sina modell- och kändisförebilder? Paris Hilton med sin skeva låtsasverklighet som är för rik för fängelse och Ebba von Sydow-personer med sina meningslösa inne- och utelistor eller kanske Carolina Gynning?
Jag minns när hon skrev om sin ”feta röv” i en krönika som fick mig att sätta i halsen. Det är så mycket i livet som är bestämt och utstakat. Vi föds på ett BB med speciella regler, sen är det dagis och skola med en massa bestämmelser: ”Alla ska vara på sidan 33 i matteboken senast på onsdag.”
Efter det ligger ett liv fyllt av myndigheter, förhållningar, prestationer och räkningar framför oss. Därför känner jag att vi borde lägga vår egen tid, den vi själv får råda över, på annat. Inte låta även vårt yttre, vår stil, vår kropp, vår klädstorlek styras av regler.
Vi har ju faktiskt friheten att välja vilka kläder och vilken hårfärg vi själva vill ha, så varför skulle vi då, alla människor vilja ha samma? Är det inte konstigt och ologiskt? Hur har vi blivit så trångsynta? Jag tror helt enkelt att jag behövs med mitt hår, barnen behöver bli skrämda, om det nu är så lite som krävs, vilket jag betvivlar, de behöver bli påminda om att det finns något annat än tvillingarna Olsen.