Anna tänkte ta sitt liv efter övergreppet – nu läggs utredningen ner

Åklagarens motiv: Går inte att bevisa mannens uppsåt

Gustaf Tronarp

30-åriga tvåbarnsmamman Anna fruktade för sitt liv under det tortyrliknande övergreppet.

Mannen tog strypgrepp, slog henne i ansiktet och förgrep sig på henne i ett helt dygn.

Nu lägger åklagaren beslutat ner förundersökningen – eftersom det inte anses klarlagt att samlaget skedde mot hennes vilja.

– Jag vill inte att någon annan ska drabbas av det som hände mig.

Anna beskriver det som att hennes själ dog i den där lägenheten utanför Stockholm.

Mannen, som hon fått kontakt med på dejtingappen Tinder, hade tjatat om att ses under en längre tid. Hon var inte särskilt intresserad, men när han sa sig kunna hjälpa henne att hitta ett nytt jobb gick hon med på att träffa honom.

– Vi arbetar inom ungefär samma bransch, och han hävdade att han skulle kunna fixa jobb åt mig.

När Anna kom hem till mannen visade sig det dock snabbt att han hade helt andra avsikter.

– Han tog av sig kläderna nästan direkt och började ta på mig. Jag bad honom att lugna sig, men han reagerade inte på det, berättar Anna.

Filmade övergreppet

Trots att hon inte ville hade Anna och mannen sedan sex med varandra. Vid ett tillfälle tog mannen fram en kamera och började filma, säger Anna.

– Jag bad honom stänga av kameran, men det gick inte att prata med honom. Han hade rökt hasch, och han var inte kontaktbar.

Efterhand blev mannen mer och mer våldsam. Han förgrep sig , enligt Anna, både vaginalt, oralt och analt på henne. När hon gjorde motstånd slog han henne.

– I början tänkte jag att jag skulle försöka stanna kvar och få honom att radera filmerna. Jag ville inte att de skulle komma ut på nätet eftersom jag har barn.

– Men sedan insåg jag att det inte skulle gå, och då försökte jag ta mig därifrån. Men så fort jag inte gjorde som han sa så slog han mig i ansiktet.

”Trodde att jag skulle dö”

Anna hölls kvar i lägenheten i ett helt dygn. På morgonen eskalerade våldet ytterligare. Då tog han, enligt Anna, strypgrepp och pressade ner henne mot sängen med hela sin tyngd.

– När han gjorde det trodde jag att det var över. Jag trodde att jag skulle dö.

Till slut lyckades Anna kontakta sin exman, som tog sig till lägenheten. Men trots att han stod utanför och väntade så fortsatte mannen att förgripa sig på henne.

– Jag sa att han skulle undra vad som hände om jag inte skulle komma ut snart, men han sa bara ”lite till, lite till”.

Hade skador på kroppen

När Anna lämnat lägenheten så körde hennes tidigare make henne till Södersjukhuset. Där blev hon undersökt, och polis tillkallades. Läkarna upptäckte blåmärken på halsen, bröstkorgen och benen. Hon hade även en spricka i analöppningen.

Men de värsta skadorna satt på insidan.

– Det hemskaste var att det kändes som att han ville förnedra mig på så många olika sätt som möjligt. Jag fick en känsla av att min själ hade dött, och att det inte spelade någon roll om jag orkade fortsätta leva eller inte.

Under de följande månaderna deltog Anna i flera stödinsatser för att försöka bearbeta det som hänt. Journalanteckningarna från samtalen är plågsam läsning. I en notering beskrivs övergreppet som ”tortyrliknande”. I en annan står det:

”Bejakar stark ångest sista tiden. Tänker mycket på det som hände i somras. Vill inte leva då hon inte orkar må såhär dåligt. Men säger att hon ej kan ta livet av sig för barnens skull”.

– Det är bara barnen som fått mig att fortsätta kämpa. Utan dem hade jag nog gett upp för länge sedan, säger Anna.

Meddelandet: ”Kan inte sluta gråta”

När Aftonbladet träffar Anna har det gått drygt ett halvår sedan mardrömsdygnet i lägenheten. Hon är fortfarande starkt påverkad av övergreppet, men har ändå kunnat börja jobba lite grann igen.

– Jag jobbar 25 procent och är sjukskriven resten av tiden. Vissa dagar funkar det helt okej, men ofta är det väldigt tufft.

Länge hade Anna gott hopp om att förövaren skulle komma att ställas inför rätta. Hon hade polisanmält direkt och hennes skador var dokumenterade. Hon räknade också med att filmen på övergreppet, som mannen raderat från sin telefon, skulle gå att återskapa. Dessutom kunde hon visa upp ett flertal sms till stöd för hennes berättelse.

Vissa av dem skickade Anna till en vän under tiden hon befann sig i lägenheten.

”Jag är med en kille nu han har gjort kaossaker med mig”, skriver hon, och fortsätter:

”Jag är fortfarande här och kan inte sluta gråta.”

Polisen har också tagit del av en meddelandeväxling med mannen.

”Varför hade du sex med mig när du såg att jag grät?”, skriver Anna.

”Jag förstår inte riktigt nu. Varför grät du? Vad hade hänt”, blev svaret.

Enligt Anna var mannen dock mycket medveten om vad han gjorde.

– Jag sa åt honom att sluta, jag försökte ta mig loss och jag grät hela tiden. Det finns inte en chans att han inte fattade.

helskärm

”Förståelse för att man blir besviken”

I september kom beskedet. Åklagare Helena Wigilius hade beslutat att lägga ner förundersökningen. Motiveringen var kortfattad: ”Det går inte att bevisa att den misstänkta har haft sådant uppsåt (insikter och avsikter) som krävs för att förfarandet skall vara brottsligt”.

Mannen nekar till brott. Hans försvarare, advokat Katja Muturi, är förtegen om ärendet.

– Skälen till nerläggningen framgår tydligt av åklagarens beslut. Men utöver det kan jag inte ge några kommentarer, säger hon.

Förhören som polisen har hållit med mannen är sekretessbelagda, men för Aftonbladet utvecklar åklagare Wigilius sitt resonemang något:

– Generellt sett så kan vi inte gå till åtal om det inte finns tillräckligt starka skäl att vi ska kunna förvänta oss en fällande dom. Det krävs en trovärdig berättelse från målsäganden, och den måste stödjas av annan bevisning.

– Jag har förståelse för att man blir väldigt besviken över ett nerläggningsbesked om man upplever sig ha blivit utsatt för ett övergrepp.

Anna har begärt en överprövning av beslutet. Ärendet hanteras av Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg. Därifrån har hon dock inte hört något ännu.

– Mitt liv kommer aldrig bli som det var innan, så för min del är det redan för sent, säger Anna.

– Men jag vill göra vad jag kan för att något liknande inte ska hända andra tjejer.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat.