Farmor blev befriad – men aldrig fri

Förintelsens minnesdag uppmärksammas över hela världen

Det har gått 74 år sedan du blev befriad.

Men du farmor blev aldrig fri.

Du sitter ihopsjunken på en trästol, stirrar rakt ut mot din bäddade sjuksäng. Sedan i torsdags är du inlagd på kardiologen, ditt hjärta är svagt. Ansiktet är blåslaget eftersom du svimmat och ramlat flera gånger hemma i lägenheten.

Jag försöker tänka att du är precis som vilken 91-åring som helst. Gammal och sjuk. Du kommer snart dö och det är livets naturliga skeende. Jag vet att det sista du vill är att hamna på äldreboende, då vill du hellre ”gå och sova” bredvid min farfar Lejb på judiska begravningsplatsen.

”Han väntar på mig där”, säger du.

Förlorar ännu ett vittne

När du dör förlorar jag min farmor. Vi förlorar vår bestämda, barska farmor Cyla som kan reta gallfeber på oss sina nycker, som fixeringen vid mat. Äta upp, äta mer, äta igen. Och sen, varför inte äta lite till?

Du vet mycket väl hur det är att svälta.

Och när du dör går ännu ett vittne till Förintelsen förlorat, någon som faktisk såg, faktiskt var där, som med egna ord kan berätta.

2020 blir Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, ett nytt museum ska inrättas och svenska ungdomar möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa, deklarerade statsminister Stefan Löfven i regeringsförklaringen häromdagen. Minnesplatser som förintelseförnekare strax efter hans tal kallade för ”indoktrineringsresor” och en del av politikernas ”förintelsepropaganda”.

Utan er, de överlevande, mister vi de starkaste bevisen som kan kväva orden från människor som påstår att ni ljuger. Mina ord som barnbarn kan aldrig väga lika tungt.

1 av 4 | Foto: ANNA TÄRNHUVUD ANNTAR
Cyla Trus, 2017 när hennes barnbarn Helena Trus intervjuade henne om Förintelsen för Aftonbladet TV. I dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag.

Krigsminnena glasklara

Du minns inte att du åkte ambulans till sjukhuset häromdagen. När jag läser upp delar av det jag skrivit ihop om ditt liv somnar du om vartannat sittandes i den där trästolen i din sal. Då och då vaknar du till, nickar och minns tillbaka.

Samtidigt som närminnet nu sviker är minnena av kriget grymt nog fortfarande glasklara. Som när du befriades för 74 år sedan, samma år som du skulle fylla 18. Det var en solig dag i början på maj när tystnaden efter bomberna infunnit sig. Soldater från Röda armén hade tagit sig ända till ett arbetsläger i norra Tyskland för icke-judar, där du under falsk identitet tillbringat två år under slavarbete.

”Kriget är slut, gå hem”, sa de.

Så du gick till fots tillbaka till Polen, som inte längre kändes som ditt hemland.

Aldrig varit fri

Det som började som samtal mellan dig och mig om kriget kom genom åren att handla lika mycket om tiden efter, första tiden i Sverige. Om här och nu, hur du fortfarande lever med sorgen och skulden över att just du lever, inte de. Du kan fortfarande inte somna utan sömntabletter, annars kommer mardrömmarna om allt det som hänt.

Berättelsen om ditt liv kom att bli så otvetydig. Att en gång för länge sen blev du befriad. Men sen dess har du aldrig varit fri.

avHelena Trus

ARTIKELN HANDLAR OM