Mitt ute i ingenstans: Anläggningen som ska rädda jordens framtid

Mitt ute i ingenstans mellan staden Aix-en-Provence och Alperna ligger en anläggning som kan bli räddningen för världens energiförsörjning.

– Bränsle i form av ett glas havsvatten räcker för att alstra lika mycket energi som oljan i världens största oljetanker, berättar Anders Wallander, en av tre svenskar som arbetar på fusionsanläggningen Iter.

SÖDRA FRANKRIKE. Säkerheten är om­fattande. I receptionen får vi lämna in våra pass och får ett passerkort. Passet får vi tillbaka först när vi returnerar passerkortet.

På parkeringen är det gott om Tesla-bilar. En jättelik solfångare ger både energi till laddning och skugga åt bilarna.

När vi gått igenom den första inpasserings­kontrollen kommer en vakt fram och undersöker våra väskor. Sedan möts vi av Sabina Griffith från presstjänsten.

Arbetet som pågår inne på Iter kan bli avgörande för människans framtid.

– Projektet är helt unikt, säger Griffith. Något liknande har aldrig tidigare gjorts.

Iter står för International thermonuclear experimental reactor men är också latin och betyder ”vägen”.

Griffith har jobbat här sedan projektet drogs igång 2006.

– Då fanns det bara skog här, minns hon.

35 länder samarbetar om att bygga fusionsanläggningen som är den första fullskaliga anläggningen där man hoppas kunna visa att fusionskraften kan bli kommersiellt gångbar.

– Vi flyttar fram gränserna för mänsklig kunskap.

Bland de som samarbetar finns även Ryssland och Kina. Trots kriget i Ukraina har Ryssland inte kastats ut eller frivilligt lämnat samarbetet. 30–40 ryssar arbetar här.

– Det har varit hårda diskussioner där en del velat bannlysa Ryssland, säger Griffith. Men Iter är ett barn av kalla kriget och har alltid stått utanför politiken. Så även nu. Det är mycket som står på spel. Om Ryssland utesluts från samarbetet är det i praktiken dödsstöten för projektet. Det skulle bli flera års försening.

Samtidigt måste detta vara ett av få internationella samarbeten där ryssarna fortfarande är välkomna.

Projektet har en prislapp på 220 miljarder euro och finansieras helt med skattepengar från de deltagande staterna. Alla länder bidrar inte med pengar men alla bidrar med fysiska byggstenar till projektet. Både en styrka och en svaghet när komponenter från olika länder ska passa ihop med en millimeterprecision.

Ryssarna bidrar med flera stora och viktiga komponenter till det som ska bli en fusionsreaktor. De går inte att enkelt ersätta från annat håll.

Vilket blir lättare att förstå när vi med hjälp av passerkorten kliver in i den gigantiska maskinhallen där många av delarna sätts ihop. Takhöjden är över 30 meter.

Direkt vid ingången ligger en 7–8 meter bred isoleringssköld som har ett ytterhölje i silver. På andra sidan ligger en av de gigantiska magneterna, fortfarande klädd i vit skyddsplast.

Bakom en jättelik ställning som ser ut som upp­skjutnings­rampen till en mån­raket har en av de öron­formade magneterna lyfts upp i stående ställning. De som arbetar runt den ser ut som pygméer i jämförelse. Allt är så ofattbar stort.

– Magneterna är de största som någonsin byggts, förklarar press­damen. De är så starka att de påslagna kan lyfta två hangarfartyg.

Det krävs specialutrustning för att få dem på plats. Vanliga lyftkranar klarar inte jobbet.

Vi går igenom ett antal hård­plats­inklädda slussar och kommer in i reaktor­hallen där än så länge bara två av de totalt 18 öron­formade magneterna monterats upp.

Bankande ljud hörs nerifrån bryggan vi står på. Däremellan är det förvånansvärt tyst. Män i vita rockar med hjälm på huvudet går till runt med pärmar under armarna.

Det är uppenbart att mycket arbete återstår innan anläggningen är klar att tas i drift.

Men intresset för fusions­anläggningen har växt enormt i takt med energi­krisen. Media­besök sker nästan dagligen och företag i de mest skilda verksamheter vill komma hit och försöka förstå vad det är man försöker åstadkomma.

– Vi har haft både mode­hus och bil­fabrikanter som besökare, berättar Griffith.

Vi tar hennes bil och kör till en helt annan ände av an­läggningen. Några trafikljus senare är vi framme.

Anders Wallanders arbets­plats ligger i en tämligen anonym kontors­byggnad som mest påminner om ett statligt verk.

Han har jobbat här sedan 2008. Han beskriver lite skämt­samt sitt uppdrag så här: ”Det är jag som gör start­knappen. Man trycker på den och sen säger det pang.”

Anders Wallanders arbetsplats ligger i en tämligen anonym kontorsbyggnad som mest påminner om ett statligt verk. Han har jobbat här sedan 2008. Han beskriver lite skämtsamt sitt uppdrag så här.
– Det är jag som gör startknappen. Man trycker på den och sen säger det pang.

Han skrattar gott åt sin drastiska samman­fattning.

Wallander ansvarar för Iters kontroll­system.

– Precis som i en bil eller en tvätt­maskin behövs något som kontrollerar hur den ska styras och fungera.

Fast Iter befinner sig i en helt egen division.

Vattenledningarna till kyl­anläggningen är så stora att man kan promenera inuti dem.

Alla delar till Iter har mycket specifika krav på prestanda och utformande. Wallander är den som ska se till att allting uppfylls.

Jag ber honom att på ett enkelt sätt förklarar vad fusionskraft är och hur den skiljer sig från kärnkraft.

– I kärnkraften, eller fission, slår du sönder atomer av uran-235. I fusion sätter du ihop atomer av väteisotoper. Raka motsatsen till kärnkraften.

Han förklarar de stora vinsterna med fusionskraften.

– Bränslet är väldigt billigt och finns i stora mängder. Vanligt havsvatten innehåller väteisotoper. Med ett glas havsvatten går det att skapa lika mycket energi som oljan i världens största oljetanker. Havsvatten finns det dessutom gott om och är tillgängligt för alla. Det räcker i miljontals år.

Fördel två är att det inte kan ske några olyckor.

– Processen kan bara hållas igång genom att tillföra lagom mycket bränsle. Om för lite eller för mycket bränsle tillförs stoppas processen. Det kan inte ske någon härdsmälta eller liknande.

Sist men inte minst så skapar fusionskraften inget farligt avfall.

– Restprodukten är helium som är ofarligt och dessutom en bristvara.

Han skojar till det lite igen genom att säga att man kan blåsa upp väldigt många ballonger till barnen.

Det han beskriver låter nästan för bra för att vara sant.

Mycket riktigt visar det sig också finnas en hake för att kunna använda den här tekniken kommersiellt.

– Det är svårt att få fyr på vattnet, om man ska uttrycka det enkelt. Det gör att det tar tid att nå framgång. Vi närmar oss den punkt där vi kan använda fusion som energikälla. Men svårigheten är att få ut mer energi än vi sätter in. Syftet med Iter är att bevisa att det blir lönsamt att producera energi på det här sättet.

Han ger en kort sammanfattning av hur det går till. Det finns olika sätt att åstadkomma fusion. Metoden som Iter använder kallas tokamak.

Tanken är att i en vakuumkammare i reaktorn skapa plasma, en gas där atomerna och elektronerna har separerats och därför är elektriskt ledande. Men för att göra det måste man värma upp plasman i reaktorn till 150 miljoner grader.

Tokamaken fungerar som en stor transformator där man injicerar ytterligare värme för att öka temperaturen.

Samtidigt måste magneterna kylas ner till nära den absoluta nollpunkten, -269 grader. Det är lätt att förstå vilka enorma påfrestningar det innebär på materialet i reaktorn.

– Det gäller att tygla plasman med magnetfältet och det är ingen lätt sak.

Det låter som science fiction men enligt Anders Wallander är det bevisat att processen fungerar i rader av laboratorieexperiment och i andra mindre anläggningar än den här.

– Problemet är att ingen hittills lyckats nå break even, att få ut mer energi än man stoppar in.

Målet med Iter är att få ut tio gånger mer energi än man stoppar in. Wallander jämför med en värmepump i en villa som ger 3–4 gånger den energi man stoppar in.

Iter kommer aldrig att leverera någon energi. Men om forskarna lyckas nå sitt mål kommer den att stå modell för rader av fusionsanläggningar som i så fall kan byggas på olika håll i världen.

Så i ett spänt läge kan vi lägga ner kärnkraften?

Wallander svarar med ett enda ord.

– Ja.

Men han är samtidigt noga med att trycka på att världen under de kommande 10–15 åren måste fortsätta satsa på att bygga ut sol- och vindkraft.

– Fusionskraft kan lösa världens energibehov på sikt men i det korta perspektivet är det sol, vind och vatten som gäller. Och kanske kärnkraft.

Vi lämnar Wallanders tjänsterum och går längre ner i korridoren till ett kontrollrum där några medarbetare sitter vid datorer och går igenom kontrollerna för kylanläggningen till Iter. Det här kommer att vara hjärtat när anläggningen väl är helt klar och redo att köra i drift.

Målet är att lyckas generera den första plasman någon gång mellan 2025 och 2035.

Europa och Japan planerar redan att bygga en ny maskin, Demo.

– Kina är också mycket aktiva i det här och har en egen design på gång. De kan mycket väl vinna det här racet.

Wallander berättar att Iters ursprung går att spåra till toppmötet på Island 1986 mellan USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov. De ville hitta ett projekt som skulle kunna göra världen bättre och som de kunde samarbeta om för att minska spänningen mellan stormakterna. Valet föll på att lösa fusionskraftens mysterier.

– Man kan säga att Iter är en produkt av det kalla kriget.

Det tog tid för Iter att komma igång eftersom intresset för fusion varit begränsat.

– Fusion ansågs inte kommersiellt intressant eftersom det återstod decennier av utveckling. Investerarna vill ju ha tillbaka avkastning på sina pengar och politikerna ser bara fram till nästa val.

Wallander får för ett ögonblick ett besviket uttryck i ansiktet.

– Men energikrisen har förändrat allt. Nu är intresset mycket stort. Det har blivit lite av en tävling om att hinna först. Det är bra.

Själv tror Wallander benhårt på fusionskraften. Så mycket att han slagit vad med en kompis.

– Jag tror att den internationella energiorganisationen IEA senast 2035 kommer att tillkännage att fusion kommer att stå för minst 30 procent av världens energibehov 2050.

Han skrattar lite nervöst.

– Kanske sticker jag ut hakan. Kanske tar det några år till. Men målet kommer vi att nå.

Vi tar i hand på det och går med lite lättare steg ner till vakten och hämtar våra pass.