Vi måste lära oss att skilja på känslor och prestationer

Foto: Berit Roald / TT
Prestationsångest är en vanlig känsla.

Jag läser att otillräcklighet är den vanligaste rädslan i världen. Ändå kan prestationsångesten, det där kittlande och kvävande mullret i kroppen, kännas som den ensammaste känslan någonsin.

När jag gick i skolan var ”fröken duktig” ett vedertaget begrepp. Det var en rådande titel, både vanlig och accepterad. Det var, i alla fall då, främst kopplat till tjejers vilja att prestera på topp. Samtidigt som lärarna försökte få killarna att sluta ”stöka” på lektionerna så handlade lika mycket om att få tjejerna att inte pressa sig själva till magkatarr och direktremiss till skolsköterskan.

Jag tror nu, så här i efterhand, att det i grunden handlade om samma prestationsångest, samma åska i kroppen som ville ut, men att vi hanterade det olika utifrån den struktur där vi var upplärda och invaggade.
Killar agerade ut, tjejer bet ihop. Det var bara så det var.

Jag minns hur jag sa, vid köksbordet en dag när jag var 15, att jag ”inte var intresserad av att vara näst bäst”. Inte på något. Jag satte en press på mig själv som i grund och botten handlade om att se sig själv som ett renoveringsobjekt med möjlighet till ständig förbättring. 

Det var normalt, redan då och kanske sen alltid, att tävla om... ja, vadå? Och mot vem?

Rent teoretiskt går det alltid att vara ”lite bättre”. Rent teoretiskt går det alltid att kunna lite mer, driva sig själv lite längre, ha coolare kläder (att vi ens ser det som en prestation? Gosh) och njuta lite till. 

Om vi vill kan vi sätta högre ribba för allt. Rent teoretiskt går allt. Det betyder inte att det är den enda rätta vägen att gå.
De senaste veckorna har min dm-inkorg på Instagram ständigt återkommit till samma sak. ”Skriv om prestationsångest”.  Jag önskar att jag hade en massa svar. En karta med genvägar förbi och runt känslan av otillräcklighet som kan drabba en oavsett ålder eller livssituation. Det har jag inte. 


Men om prestationsångest är en av de vanligaste, och kanske ensammaste, känslorna i världen så är det kanske där vi ska börja. Med att inse att vi inte står lämnade ensamma i en storm som bara försöker välta omkull just en själv och ingen annan. Så jag frågade när ni känner prestationsångest och det här är ett urval av det.

”Typ så fort man öppnar Instagram och ser nån som är 100 gånger snyggare än en själv.”

”Mest skola och jobb men absolut att det även kan vara i relationer också.”

”Umgänget i skolan.”

”Hela tiden. I skolan, på jobbet, i relationer, träning och hälsa, utseende. Måste prestera, hela tiden och inom ALLT.”

”Allt inom skolan, allt inom familj och vänner, med andra ord gemenskap. Känner att jag hela tiden måste prestera bra som vän/familjemedlem annars kommer de inte gilla mig.”

”Jag får det varje dag, spelar nästan ingen roll vilken situation det är i.”

När jag gick i skolan pratade man om ”fröken duktig”. I dag pratar man om ”generation prestation”. Prestationsångesten, den som kan handla om allt från vilka vi är till vad vi gör, är genomgående i livet för de allra flesta. Ibland känns den värre, ibland känns den lättare. 

Men där jag läser om hur otillräcklighet är den vanligaste rädslan i världen läser jag också detta: 

”Prestationsångest är en känsla och är mycket sällan kopplad till det man faktiskt presterar.”.

Vet vi inte det, egentligen? Och kan vi inte försöka landa i det, för en stund.

Att känslor går att förändra, precis som prestationer. Och ibland har de absolut ingenting med varandra att göra.

avFrida Söderlund

ARTIKELN HANDLAR OM

Psykologi

Stress

Hälsa