Leijonborg var emot Anders Borg som finansminister

Uppdaterad 2018-03-20 | Publicerad 2018-03-19

Både han själv och KD-ledaren Göran Hägglund ville bli finansminister i Alliansens första regering.

När Reinfeldt i stället kastade fram Anders Borgs namn blev häpenheten stor.

”Vi tyckte att han då och då hade sviktande omdöme”, skriver Lars Leijonborg i sina memoarer.

Lars Leijonborg var partiledare för Folkpartiet, nu Liberalerna, i tio år fram till 2007. I dag presenteras hans memoarer, ”Kris och framgång, mitt halvsekel i politiken” som ges ut av Ekerlids förlag.

Där avslöjar han bland annat hur det gick till när Fredrik Reinfeldt (M) bildade den första alliansregeringen 2006. Tillsammans med Maud Olofsson (C) och Göran Hägglund (KD) hade de grundat Alliansen två år tidigare.

Före segervalet hade de fyra partiledarna överhuvud tagit inte tagit i personfrågorna eftersom de var beroende av valresultatet.

Moderaterna lade beslag på sammanlagt tolv ministerposter, bland dem de tunga stats-, finans- och utrikestaburetterna. De övriga tre partierna fick dela på elva poster.

Flera ville bli finansministrar

Både Lars Leijonborg och Göran Hägglund ville bli finansministrar.

”Jag släppte kravet för att Fredrik gick en rad andra av mina krav till mötes. Vi fick fyra statsrådsposter, vi fick ett sammanhållet utbildningsdepartement, vi fick ansvar för integrations-, jämställdhets- och EU-frågorna och jag fick bli ordförande i Globaliseringsrådet.”

I stället ville Fredrik Reinfeldt att hans partikamrat och stabschef Anders Borg skulle bli finansminister. De andra partiledarna förbluffades.

”I backspegeln är det kanske svårt att förstå, men när Fredrik förde fram Anders Borg som finansminister var häpenheten från oss andra total. Vi hade utgått ifrån att det skulle bli Mikael Odenberg. Anders uppfattade vi som en person som visserligen var skicklig men för oerfaren och då och då med sviktande omdöme.”

Det blev Borg och i efterhand tycker Lars Leijonborg att han ”på det stora hela gjorde en fantastisk insats för Sverige och för regeringen.”

För sin egen del skulle Leijonborg alltså plocka fram fyra FP-ministrar. Först tvekade han om han själv skulle vara en av dem men kom fram till att det skulle han.

Nio månader utdragen revolt

Nästa fråga gällde om Jan Björklund, då vice ordförande i partiet och utbildningspolitisk talesperson, skulle bli statsråd.

”Efter den utdragna revolten i Folkpartiet 2001 hade jag en problematisk relation till Jan Björklund, men hans ställning i partiet och allmänna kompetens gjorde att det aldrig var aktuellt att gå förbi honom vid ministerutnämningarna.”

Den utdragna revolt som Leijonborg syftar på var ett nio månader långt ifrågasättande av honom som partiledare 2001. Det började med att den tidigare ordföranden Per Ahlmark stämde träff med Leijonborg och sade att Björklund borde leda partiet i valet 2002. Revolten lade sig när en stor majoritet av partidistrikten ställde sig bakom att han skulle fortsätta som partiets ordförande.

Moderaterna var bekymrade över Folkpartiets dominans på utbildningsområdet då båda posterna på Utbildningsdepartementet gick till dem. De föreslog därför att Jan Björklund skulle bli försvarsminister.

”Jag testade idén på Jan, som dock stod fast vid sin prioritering av skolpolitiken.” Tummen ner från majoren alltså.

Självklart med hälften kvinnor

Att Folkpartiets fyra statsråd skulle vara två kvinnor och två män var en självklarhet för Leijonborg. De övriga två blev Cecilia Malmström, nu EU-kommissionär, och Nyamko Sabuni som nu är verksam i det privata näringslivet.

FP-ledaren hade fått upp ögonen för Sabuni i ett tv-inslag och fick senare klart för sig att hon var engagerad i Folkpartiet. Han tvekade in i det sista till att utse henne till statsråd på grund av att hon i hög grad saknade politisk erfarenhet.

”Helena Dyrssen (Leijonborgs stabschef, red:s anm.) kom med pusselbiten som gjorde att kände mig helt trygg. ’Vi ger henne en erfaren statssekreterare’”.

Leijonborg tyckte att Kristdemokraterna skulle kompenseras för att de bara fick tre statsrådsposter med att partiets tidigare ordförande Alf Svensson blev talman. Men det ville inte Reinfeldt och uppenbarligen inte heller Göran Hägglund.

”Göran Hägglund var förvånansvärt kallsinnig inför detta kompromissförslag och stred in i det sista, men förgäves, för fyra ministerposter.”