”Vi har med hunden – det känns bättre”
Uppdaterad 2015-12-02 | Publicerad 2015-08-09
Upplands väsby/Stockholm. Mordet på den 21-åriga kvinnan har rört upp känslorna i Upplands Väsby.
Men Silja, 46, tänker inte låta mordet förstöra hennes tillflyktsort i Runbyskogen.
– Man får koppla bort de där tankarna och köra på, säger hon i motionsspåret.
Polisen har på söndagen inget nytt att berätta om utredningen.
Det har gått tre dygn sedan den 21-åriga kvinnan hittades död i motionsspåret i Runby. Polisens arbete har på söndagen fortsatt med oförminskad styrka.
– Men vi har inget nytt att berätta. Det strömmar in mycket tips som vi måste bearbeta i ordning och prioritera. Vi väntar svar på teknisk undersökning. Man jobbar för fullt, säger Eva Nilsson, informatör vid polisen i Stockholm.
Finns det någon misstänkt för mordet?
– Jag har inga uppgifter om det, säger Nilsson.
Det finns inga tecken på några genombrott i utredningen.
– Polisen har nu vad man kallar ett spaningsmord. Nu är det kartläggning av kvinnan och inre spaning som gäller, samt väntan på analyssvar från den tekniska undersökningen, säger kriminologen Jerzy Sarnecki.
”Jag tänkte först: Är jag galen eller?”
Kriminologen har följt rapporteringen sedan kvinnan hittades död och känner olust.
– Att vi börjar sommaren med ett spaningsmord på den unga Lisa Holm och avslutar sommaren med ytterligare ett spaningsmord på en ung kvinna. Det är fruktansvärt läskigt, säger han.
Samma känsla bär många av de boende i Upplands Väsby på. Aftonbladet träffar Silja Ahtonen, 46, när hon är ute på sin vanliga runda. Hon går ensam i spåret, inte långt ifrån där kvinnan mördades i onsdags.
– Det är klart att det känns konstigt att gå runt här ensam. Jag tänkte först ”är jag galen eller? Vad gör jag här?”. Men det är så fint här. Det är min tillflyktsort, säger hon.
Hon brukar träna ute i motionspåret flera gånger i veckan. Mordet fick henne att tveka, och Silja valde att inte springa vanliga runda i dag. Men hon gick ensam till utomhusgymmet i skogen.
– På gymmet är man fokuserad och tänker bara på det.
”Obehagligt om någon suttit och spanat”
En annan kvinna som trotsat rädslan är Susanne Aalto, 38, som springer tillsammans med vänner och hunden Cartman.
– Vi springer här varje dag. När vi springer tillsammans och har hunden med oss känns det ju bättre, säger hon.
Självklart har det känts obehagligt efter det som hände, menar Susanne.
– Det obehagliga är ju om det har varit någon som suttit och spanat i skogen. Han måste ju ha sett oss någon gång då för vi springer här varje dag. Vi sprang till och med här den kvällen, säger Susanne.
Silja Ahtonen hoppas att folk ska våga röra sig i Runbyskogen som vanligt.
– Det är så fint. Det vore synd om folk slutade springa här. Det är otroligt tyst nu, det är knappt så man hör fåglarna ens.