Granskarna ställer fel frågor om Facebook

Digitaliseringen är vår generations största story.

Men utfrågningen av Facebook-grundaren Mark Zuckerberg blev ytterligare ett plågsamt bevis på att vi inte förstått det.

Kongressförhör är ingen domstol. De spårar ofta ur i politiserad pajkastning och osakligheter, något som exempelvis alla som sett en utfrågning om Trumps eventuella kopplingar till Ryssland noterat.

Utfrågningen av Facebook-grundaren Mark Zuckerberg gav dock en annan eftersmak. Det blev helt uppenbart att många av de som har ansvar för att granska de här tjänsterna inte har brytt sig om att ta reda på hur de fungerar.

– Hur upprätthåller du en affärsmodell där användarna inte betalar för tjänsten? frågade senatorn Orrin Hatch förbryllat.

– Vi säljer annonser, svarade Mark Zuckerberg.

Även den här ordväxlingen, som refereras av CNN, är vad man brukar kalla ”stark tobak”.

  • Senator Kennedy: Är du villig att ge mig större rätt att radera min data?
  • Zuckerberg: Senatorn, du kan redan radera delar av eller all data.
  • Kennedy: Är du villig att utöka mina möjligheter att förbjuda dig från att dela min data?
  • Zuckerberg: Senatorn, igen, jag tror att du redan har den kontrollen.
  • Kennedy: Är du villig att ge mig rätten att ta min data från Facebook och lägga den på en annan sociala medier-plattform?
  • Zuckerberg: Senatorn, du kan redan göra det.

Det är lätt att skratta åt politikernas okunskap (i rättvisans namn: det ställdes också bra frågor). Men det här skär genom i princip alla delar av vårt samhälle.

Jag skrev nyligen att även journalister måste bli bättre på att bevaka det här området. Väldigt få av oss utanför tech-sajterna har brytt sig om att försöka förstå de sociala medierna, trots att de påverkar så stor del av vår publiks liv. Min ex-kollega Karin Pettersson sa nyligen i en podd att digitaliseringen är vår tids största story, men som vi hittills missat. Den har fallit mellan stolarna.

I Cambridge Analytica-skandalens linda blåste medier på med ord som ”dataintrång” och ”informationsläcka”. Något sådant har inte skett.

Senare i år är det val och vi, alla, måste skärpa oss. I princip alla stora val det senaste året har i (mycket) varierande grad präglats av desinformation och påverkansoperationer. De mest förödande exemplen är hackningarna av mejlservrar tillhörande demokraterna i USA och Emmanuel Macrons stab i Frankrike. Påverkan som tveklöst fick ett inflytande över samtalet inför valet.

Vilken effekt desinformation och så kallade ”falska nyheter” har haft har man inte kunnat visa, men trots detta faktum är det just ”falska nyheter” som nu dominerar debatten.

Myndigheter i flera länder överväger nu hårdare lagar som inskränker yttrandefriheten och svenska medier går med statliga pengar i ryggen ihop och ”faktagranskar” (och befäster därmed bilden av en mediekonspiration).

Men är det rätt åtgärder? Har vi journalister (inklusive jag) ställt rätt frågor? Har vi gett publiken en korrekt bild av verkligheten? Är politikerna, som ska stifta lagar kring digitaliseringen, tillräckligt insatta?

Utfrågningen av Mark Zuckberg och mediernas beskrivning av Cambridge Analytica-skandalen får mig att luta åt ett nej.