Är det energin eller fantasin som dör med åldern?
Med denna krönika startar ett helt nytt liv för mig inom journalistiken. Jag har ju tidigare skrivit för både dags- och kvällstidningar men då har det bara handlat om mästerskap i friidrott. Dessutom har jag min hemsida där jag genom åren skrivit all text själv. Men nu är det debut på riktigt i en stor tidning som kommer att läsas av flera tusen varje dag. Det känns väldigt roligt.
För er som nu är sportintresserade så kommer ni att få mina synpunkter när det finns något att tycka till om och för er som hatar sport hoppas jag ändå att mina funderingar kring vardagslivet kommer att bli upptäckta.
Jag heter Erica Johansson och är uppvuxen i Landvetter. Numera är jag bosatt i Lindome där jag bor i ett radhus tillsammans med min dotter Tess och ibland också min pojkvän som kommer hit från Stockholm titt som tätt.
Jag ägnat mer än halva mitt liv åt friidrott och jag är 32 år gammal. Har egentligen aldrig förstått varför man inte får fråga en dam om hennes ålder. Jag tror aldrig att jag kommer att tycka att det kan bli till en jobbig fråga. Jag känner mig alltid stolt över att tala om hur gammal jag är. Det där med ålder har jag ju lärt mig genom åren att det är fullkomligt överskattat.
Min pappa var 45 år när jag föddes och han var alltid den äldsta pappan när jag gick i skolan. I?dag är det inte direkt ovanligt att männen är äldre än vad min pappa var när första barnet föds. Undrar just hur de barnen känner om tio år när det är klassaktiviteter och farsan som jobbat på Volvo i 35 år bänkar sig bredvid en annan pappa som fortfarande spelar i Blåvitts A-lag. Jag vet ju hur jag kände?
Det är konstigt att man blir så bekväm med åren (läs lat). När min dotter frågar om jag vill hoppa studsmatta med henne eller leka jage eller någon annan fysisk aktivitet så har jag nästan alltid bortförklaringar.
Jag minns när jag var liten och vi var på sommarstället nere i Åsa och jag frågade om någon ur det vuxna sällskapet ville kasta frisbee, boule eller något annat där man fick röra på sig. Nästan alltid fick jag svaret nej och så bara satt dom där rakt upp och ner och läste tidningen och drack kaffe. Nä, sån skulle jag då aldrig bli.
Är det så att man föds full av energi och att den sakta men säkert avtar för att till sist överhuvudtaget inte existera?
Är det energin eller fantasin som dör? Det är dags att ta fram Pippi Långstrumps krumelurpiller och svära på att man aldrig vill bliva ”stur”.
Nästa gång Tess frågar mig ska jag tacka ja till en stunds löpning på gräsmattan för att också få det bekräftat ännu en gång att min kondition är usel. Fram med joggingskorna, hopprepet och leklusten.
Nu kör vi!