Det är inte May som är problemet
Trots att Theresa May med knapp marginal överlevde som premiärminister fortsätter nästan alla att skälla på henne.
Segern till trots spås hon snart få bita i gräset.
Men det är inte Theresa May som är problemet eller orsaken till det brittiska kaoset.
Den som trodde att lugnet nu skulle lägga sig över de brittiska öarna när det stod klart att May fortsätter som premiärminister har inte förstått mycket av brexitröran.
Vem som än suttit i hennes position hade tvingats parera ständiga avgångskrav och inkompetensförklaringar. Det är inte Theresa May det är fel på utan den extrema splittring som råder bland britterna när det gäller brexit.
Om felet är någons så är det den förre konservative premiärministern David Cameron som trodde att han skulle lyckas ena sitt splittrade parti och fimpa hotet från EU-kritiska Ukip genom att utlysa en folkomröstning om att lämna EU. Han använde brexit-omröstningen som ett slagträ för att få tyst på den EU-kritiska falangen av partiet. Inte för en sekund anade han att EU-motståndarna skulle kunna vinna.
Grundproblemet med folkomröstningen var att det bara fanns ett känt alternativ att rösta på i en otroligt komplex fråga. Att stanna kvar visste alla vad det innebar. Men ingen hade en aning om på vilka villkor den forna stolta stormakten skulle kasta loss från övriga Europa. Alla hade sin egen bild av vad brexit skulle innebära.
Ville slippa migranter
När jag reste runt i landet inför folkomröstningen 2016 mötte jag många som tänkte sig att det enda som skulle hända var att man skulle slippa alla EU-migranter som kom till Storbritannien för att sno britternas jobb eller leva på bidrag. Många tänkte sig ett enkelt utträde där de brittiska ö-riket åter skulle behärska haven och tack vare sin allmänna överlägsenhet återupprätta sin forna stormaktsstatus.
Jag mötte inga brexitanhängare, vare sig fanatiska eller tveksamma, som en för en sekund såg dagens komplicerade och utdragna process framför sig.
Problemen började på allvar när brexitförespråkarna insåg att EU inte skulle stå med mössan i hand och böja sig för britternas krav. De övriga 27 länderna tänkte inte tillåta London att plocka russinen ur kakan. Det vill säga behålla det man gillade och hade nytta av och slippa allt det man ogillade, inklusive att betala medlemsavgift.
Ingen belöning
Eftersom folkomröstningen inte gav Mays regering någon vägledning vid sidan av en allmän vilja bland folket att lämna EU fick hon göra sin egen tolkning sammanfattad i den allt annat än klargörande sloganen ”brexit betyder brexit”. Först lutade hon åt en hård brexit och upprepade många gånger att det var bättre att lämna utan ett avtal än med ett dåligt avtal.
Verkligheten tvingade henne att modifiera den positionen till en mjukare variant där det tar längre tid för britterna att bli helt fria från EU.
Det beror inte på att May är en dålig förhandlare utan på det enkla faktum att övriga EU-länder inte vill belöna ett land som lämnar deras medlemsklubb. Då kan ju andra välja att göra samma sak.
Brexitanhängarnas påstående att de skulle kunna få ett mycket bättre avtal bara någon annan än May sitter i ledningen är inget annat än en gigantisk illusion.
May har avverkat ett antal brexitministrar som alla stångat pannan blodig mot betongmuren i Bryssel.
Extrem splittring
Problemet är verkligheten och det faktum att britterna är så splittrade om vilken typ av brexit de vill ha. För det var ju inte det folkomröstningen handlade om. Den gav bara svar på frågan; ska vi vara med i EU eller inte?
I verkligheten ingår en rad problem som anhängarna viftade bort inför folkomröstningen. Vad skulle hända med Gibraltar? Hur skulle man lösa gränsfrågan mellan Irland och Nordirland?
I den verkligheten ingår också splittringen i hennes eget parti där en del vill bryta tvärt med EU utan ett avtal, en mittfraktion vill ha det mjukare avtal som May förhandlat fram och en tredje grupp vill ha en ny folkomröstning. Vem som än leder ett parti med så extrem splittring har ett omöjligt uppdrag om hen ska försöka göra alla nöjda.
Att byta ut May hade bara ytterligare ökat det kaos och den förvirring som redan råder. Men att hon nu sitter kvar innebär inte någon snabb klarhet om hur brexit kommer att se ut eller om den överhuvudtaget blir av.
Konstant kaos
Inget talar för att det blir lättare för henne att få parlamentet att godkänna hennes brexitavtal när det ska upp till omröstning någon gång före 21 januari.
Efter 2,5 år har EU och May ännu inte nått längre än till att enas om skilsmässovillkoren. Hur den framtida relationen med EU ska se ut har man inte ens börjat förhandla om.
Förvirring och kaos är på väg att bli ett konstant tillstånd.
Det är långtifrån bara Mays fel.