Växande klasskillnader ger utslag till och med när det gäller liv och död
De växande klasskillnaderna i Sverige ger numera klart utslag till och med när det gäller liv och död.
Kvinnor i Danderyd lever i genomsnitt 86,4 år, kvinnor i Landskrona 82,4 år. Kvinnor på Östermalm i Stockholm lever i genomsnitt 86 år, kvinnor i Skärholmen 83 år. I Långedrag utanför Göteborg lever kvinnorna 7,5 år längre än kvinnorna i Bergsjön. Männen i Långedrag lever hela 9,1 år längre än männen i Bergsjön.
Vi kan genast sålla bort den sverigedemokratiska älsklingsförklaringen till allt ont, att också denna dystra statistik är invandrarnas fel. Statistiska Centralbyråns beräkningar omfattar bara personer födda i Sverige.
Eftersom skillnaderna i livslängd mellan överklass (Östermalm, Långedrag) och under- och medelklass (Bergsjön, Skärholmen) till råga på allt växer blir denna statistik ett kanske något oväntat men likväl otvetydigt bevis för vad ökande klasskillnader betyder, till och med för liv och död.
På andra områden är betydelsen av växande klasskillnader lättare att se, men på samma sätt förskräckande. Två av tre ungdomar med högutbildade föräldrar kommer själva att bli högutbildade. Men bara en av fyra med lågutbildade föräldrar. Vad det alltmer privatiserade, och därmed segregerade och diskriminerande, skolsystemet betyder för utvecklingen är uppenbart. Förortsbarn med utländska och/eller lågutbildade föräldrar stängs ute från utbildning och hänvisas till arbetslöshet och kriminalitet.
Detta är ett nytt Sverige. Det är sannerligen inte det land min generation växte upp i. År 1980 toppade Sverige OECD:s statistik över världens mest jämlika länder. Vilket knappast kan ha förvånat landets invånare, bara grämt vårt på den tiden obetydliga högerparti.
Men från Sveriges toppnotering 1980 har utvecklingen varit konstant negativ. Vi har nu rasat ungefär tio placeringar på jämlikhetslistan. Och än värre går utvecklingen mot ökad ojämlikhet fortare i Sverige än i alla jämförbara länder inom OECD (Organisationen för ekonomiskt utbyte och utveckling, en klubb för 36 av världens rikaste länder).
Det är inte Gud som skapat denna helomvändning i Sveriges kurs. Det är inte växlande internationella konjunkturer, inte ens EU eller miljöförstöringen. Det är politik, vår egen politik.
På den tiden Socialdemokraterna var socialdemokrater, följaktligen sopade hem över 40 procent av riksdagsrösterna och regerade tryggt med VPK som svans, var Sverige ett högskattesamhälle med allmänt finansierad välfärd och en enhetlig demokratisk skola, lika för alla. En berömd socialdemokratisk valparoll från den epoken formulerade klart, men lite komiskt, den ideologiska grunden: ”För ökad jämlikhet”.
Att högern då, som alltid och allt framgent, var emot jämlikhet var knappast sensationellt och till synes ingenting att oroa sig för. Högern har alltid betraktat ett mer orättvist samhälle som rättvist.
Följaktligen ökar risken för minskad jämlikhet i takt med ökat högerinflytande. Vilket knappast är något mysterium.
Däremot är det mysteriöst hur det kunde gå så illa att högerpartier av olika slag kunde vinna en majoritet bland väljarna: M (traditionell höger av 50-talstyp sen man befriat sig från Reinfeldt) , KD (kristen höger) och SD (nationalistisk höger av 30-talstyp) med stöd av C (nyliberal höger) och eventuellt L (smyghöger). Och därmed lyckats skrämma S att bli halvhöger.
Det ser ju ut som om en majoritet av befolkningen röstar för att ojämlikheten skall öka och de själva skall få det sämre. Och att en lika tacksam som förvånad minoritet på 3-4 procent skall få det ännu bättre. Kan verkligen xenofobin, rädslan för utlänningar, och skrämselpropagandan kring vågen av våldsbrottslighet i en del förorter få så många människor att rösta käpprätt mot sitt eget klassintresse? Hellre död än röd?
Det måste vara ett av vår tids mest avgörande, men också mest svårbegripliga, politiska problem.