Lämnade riksdagen – nu krigar Caroline mot ryssarna

”Hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag inte gjorde det här”

Förra året satt hon i riksdagens försvarsutskott – nu strider hon mot ryssarna.

Aftonbladet träffar den före detta SD-ledamoten Caroline Nordengrip vid en av de hetaste frontlinjerna, där ukrainarna har inlett en motoffensiv.

– Ryssarna sköt på oss med alla möjliga tunga saker – även med fosforbomber, berättar hon efter nattens arbete.

– Det är otroligt att något som kan vara så vackert, samtidigt kan vara så fruktansvärt, säger hon om de fosforbomber som hon några timmar innan sett lysa upp himlen på slätterna likt fyrverkerier, någonstans mellan Zaporizjzja och Melitopol i södra Ukraina.

Bomber med vit fosfor är i sig inte förbjudna kemvapen. De används av flera arméer för rökridåer och spårning, bland annat. Fosforn fattar eld i kontakt med syre. Den bränner sig ner i en människas kropp innan den kan släckas.

– Lyckligtvis kunde jag konstatera att de föll ned längre ifrån oss, säger sergeant Caroline Nordengrip.

Tillsammans med, bland andra, sin kompanjon Serhij har hon varit ute på spanings- och skyddsuppdrag de senaste nätterna.

– Serhij är en kille som alltid behåller sitt lugn, samtidigt som han inte på något sätt är självmordsbenägen, säger Nordengrip.

Hon förklarar att när de hade tvingats kasta sig i skydd, en sänka på några decimeter i marken, ett visst antal gånger så var det dags att avsluta nattens uppdrag och dra sig tillbaka till basen.

Fick förklara över telefon

Den ukrainska armén trycker nu på utmed flera punkter mot ryssarna. En av de strategiskt viktigaste linjerna går just här norr om den Azovska sjön och på vägen mot Krimhalvön.

Hur en SD-politiker, riksdagsledamot och nuvarande lokalpolitiker från Bollebygd kunde lämna sitt liv i Sverige för att ta värvning i den ukrainska armén har hon själv inget uttömmande svar på. Annat än att hon alltid har följt sin magkänsla och att hon tidigare hade en militär bakgrund från flygvapnet och hemvärnet.

Hon berättar kortfattat om ett möte i försvarsutskottet ett par dagar efter invasionen där allvaret och vissa ansiktsuttryck fick henne att undra vad hon egentligen gjorde där på sin stol i Stockholm.

Några månader och en Ukrainaresa senare, när beslutet väl var fattat, hade hon hoppats hinna förklara det öga mot öga för sin make hemma i Sverige.

Men avfärden blev något snabbare än beräknat, så det fick bli över telefon i stället.

Reaktionen från mannen som hon har delat sitt liv med i tolv år blev okomplicerad:

”Jag är förvånad att du inte redan har åkt”, sade han, minns Caroline Nordengrip. När de ses nästa gång vet hon inte.

– Ja, midsommar ja… Han kommer nog paddla med en kompis då, det blir nog bra, säger svenskan.

Som utlänning har hon rätt att riva sitt kontrakt om det finns allvarliga skäl, men under tiden får hon inte resa hem.

Så sent som förra året satt hon i riksdagens försvarsutskott som representant för Sverigedemokraterna.

En resa och några månader senare hade hon skrivit på ett lokalt, treårigt kontrakt som instruktör i den ukrainska armén. För att kunna bli fullfjädrad instruktör måste hon först kunna dokumentera egen erfarenhet från strid.

Tillfällen till strid saknas inte sedan någon vecka i södra Ukraina.

Oavsett vad statistiken säger från den ukrainska armén om att var femte soldat är kvinna, så är det extremt sällsynt att se kvinnor så långt fram i fronten som Caroline Nordengrip i dag befinner sig.

Vid sidan av praktiska saker som att hitta skyddsväst och hjälm och lite annan utrustning anpassade för kvinnor, så är faktumet att hon är kvinna inte på något vis problematiskt, menar hon. Den blonda hårsvansen döljer hon under en balaklava när hon är på uppdrag för att inte synas i mörkret.

Hon tar det mesta med gott humör:

– Killarna är jätterara. Jag kan bära tunga ammunitionslådor, fysträna och släpa runt på min utrustning, men när jag står där med en matkasse kommer det ofta fram någon av grabbarna som vill hjälpa mig att bära den, säger hon.

”Bra på att följa order”

Vi träffar svenskan utanför vägspärren till området där hon nu arbetar. Hon kommer i en vit Toyota som hon har fått låna tillfälligt av en svensk hjälporganisation. Det är mycket hemlighetsmakeri kring allt som rör de pågående offensiverna och en inställningsorder eller förflyttning av förbandet kan dyka upp från en minut till en annan.

Det har den svenska soldaten inget problem med.

– Jag är bra på att följa order och göra vad jag blir tillsagd att göra. Fast det är klart, om jag fick en helt galen order så skulle jag heller inte ha något problem med att vägra, försäkrar hon.

Döden som möjlig utgång och risk har hon redan förlikat sig med.

Runt halsen har hon vid sidan av några militära brigadsymboler ett litet träkors.

– Jag är inte tokkristen, men ja – jag har en kristen identitet, säger den förra riksdagskvinnan.

Likt de flesta soldater har hon sin blodgrupp markerad på skyddsvästen, vid sidan av hennes krigarnamn: Alex.

– Mitt andranamn Alexandra fick jag från en släkting, säger hon.

”Varje land har rätt att bestämma”

Caroline Nordengrip har haft en farmor från Gammalsvenskby, nedströms utmed den numer översvämmade Dneprfloden.

Men hon försäkrar att det släktskapet inte hade något direkt att göra med beslutet att resa ned och kriga i fronten för Ukrainas rätt till frihet.

– Jag kände bara att jag inte hade kunnat leva med mig själv eller se mig själv i spegeln om jag inte gjorde det här, säger hon.

– Jag anser att varje land har rätt att bestämma för sig själva, säger hon.

I dag är hon inte säker på om hon kommer att kriga ända till freden, men när det blir dags för återuppbyggnaden av landet har hon redan ett nytt mål för sitt engagemang:

– Då skulle jag vilja arbeta med korruptionsfrågor. En dag kommer det ju att regna miljarders miljarder över det här landet, säger Caroline Nordengrip.