Spelberoende: Jag ljög för alla

Elisa Amorelli/TT

Publicerad 2019-01-28

För ungefär sju år sedan eskalerade det för Daniel, men i dag är han spelfri. Mannen på bilden har inget med artikeln att göra.

Med ungefär 400 000 kronor i skulder tog spelberoendet över hela hans liv.

– Jag ljög konstant, grät mig till sömns och ville spy åt min egen spegelbild, säger 35-årige Daniel som spelat i nästan 20 år.

Kickarna. Så härliga, så endorfinfyllda.

Så beskriver han snabbt och tveklöst hur spelberoendet kunnat hålla ett så hårt grepp om honom i nästan två decennier.

– Det är kanske svårt för en utomstående att förstå men de där kickarna blir som en drog, säger Daniel som inte vill berätta sitt efternamn.

På en röd skinnsoffa i väntrummet på Spelberoendes riksförbund sitter han med neddragen mössa och harklar sig innan han börjar berätta om sin resa.

– Jag började redan som ung grabb och spelade för småpengar. Sedan blev det mest sportspel om vem som gör nästa mål och gick över till att spela livespel under pågående matcher som ger kickar hela tiden.

Gick överstyr

För ungefär sju år sedan eskalerade det. 24 timmar om dygnet tänkte han på spelen, på vad han skulle satsa, hur han skulle vinna tillbaka – och kanske främst på hur han skulle dölja vad det var han höll på med.

– Det var helt uppåt väggarna. Jag började ljuga för alla, jag fejkade för min sambo att jag hörde barnen gråta på natten så att jag kunde gå upp och spela. Jag använde alla ursäkter jag kunde, dygnet runt hela tiden, säger han.

Sömnen blev lidande, Daniel blev arg för minsta lilla och ibland även aggressiv när han inte fick spela. Han tog fler och fler lån för att ha råd med skulderna och var noga med att vara först innanför dörren för att dölja spår och ta posten innan sambon hann hem. Men en dag när Daniel sov över hos sina föräldrar damp en utbetalningsbekräftelse för ett sms-lån ner i brevlådan.

– Den där gången gjorde jag bort mig, som tur var. Hon öppnade brevet och så rullades allt upp.

Fick hjälp

Dagen efter att hemligheten uppdagats hörde hans fru av sig till Spelberoendes riksförbund och bad om hjälp. Daniel började gå i KBT, parterapi, till psykolog och lämnade bort sin ekonomi. Han spärrade även telefonen, beställde ett nytt bankkort som man inte kunde handla med på nätet och begränsade sig själv så mycket det bara gick.

– Trots allt det här så fortsatte jag ljuga och spela. Men sedan under ett sådant här möte kom en av ledarna på mig och då orkade jag inte dölja allt längre.

På tunnelbanan hem ringde han sin sambo och berättade sanningen – den här gången hela.

Spelfri

Därefter började han gå på mötena frekvent och i dag, två år och tre månader senare, kommer han förbi lokalerna ibland för att inspirera andra. För bakom varje dörr som leder ut från hallen med den röda skinnsoffan sitter andra spelberoende i hopp om att klara det som Daniel nu äntligen lyckats med – att bli spelfri.

– Ledarna tycker att det är bra att någon som är spelfri kan visa att allting inte bara är elände, säger han.

TT: Och hur mår du i dag?

– Allt är relativt men det känns mycket bättre. Jag har fortfarande ett litet sug att spela fast det blir lättare och lättare att hantera för varje dag.