”Palmemördaren är en ensam människa”

Legendariske mordutredaren Jan Olsson om styckmålet, Quick och nutida ”sittpoliser”

helskärm

Han har vigt sitt liv åt att lösa allvarliga brott, sett värre saker än de flesta men ändå trivts rätt så bra på skuggsidan.

I dagarna släpper legendariske brottsplatsundersökaren Jan Olsson, 77, en bok med glimtar från sitt yrkesliv, blandat med ren fiktion.

I en stor intervju berättar han om Quickutredningen, Palmemordet och varför poliser borde synas mer på gatorna.

helskärm

Följ Aftonbladet Plus på Facebook

Jan Olsson tar emot i sin lägenhet i centrala Stockholm. Från adressen kan man snabbt promenera till polishuset på Kungsholmen där han tillbringat en stor del av sitt yrkesverksamma liv.

Eva, hans hustru sedan mer än 40 år, fyller på med kaffe och även med faktauppgifter där det behövs.

Den självklara medelpunkten blir snabbt parets bortskämda och magnifika katt, ragdollhannen Brisse.

Han är som en hund, kommer när man ropar, och är omåttligt intresserad av väskor, förklarar Jan.

– En gång var en advokat här och så snart han öppnade sin skinnportfölj såg jag bara svansen som stack upp, haha.

Jan Olsson skrattar. På bilder ser han ofta bister ut. Sträng. Privat har han ett helt annat, vänligare uttryck.

Hur tror du att folk uppfattar dig?

– Jag uppfattas nog som lite annorlunda, inte den klassiska polisen. Vissa har upplevt mig som förskräckligt envis, andra som svår att komma underfund med. Inom poliskåren har jag väl haft ett gott rykte.

På pappret pensionerades du 2002. Men fortfarande föreläser du, jobbar som rättskonsult och i dagarna släpps din bok?

– Jag tror det är viktigt att vara någorlunda aktiv och inte försjunka i något annat. Jag gör en del uppdrag så länge någon har nytta av mig och har inga planer på att bli pensionär på heltid.

Berätta om din bok.

– Den utspelar sig i en mindre stad i en tid då kriminalavdelningarna ännu inte slagits samman och centraliserats. Delar av en kropp hittas nära kyrkogården och sedan får man följa utredningen.

Vad vill du förmedla?

– Jag har själv upplevt Quick-ärendet som gick väldigt fel och hur de misstänkta för styckmordet på Catrine da Costa drabbades. Jag kände en skyldighet att berätta om hur en polisutredning kan fungera men också hur den kan gå fel, så att oskyldiga döms. Jag vet åtminstone två stycken som sitter oskyldigt dömda för allvarliga brott, men det kan vara fler. Det är hemskt.

Hur mycket i boken är hämtat ur verkligheten?

– Berättelsen är fiktion men i den verklighet jag känner kan något liknande kanske inträffa. Jag har vävt in olika händelser som jag upplevt.

Hur kom det sig att du blev polis?

– Det var nog en slump. Det var ju ett ganska suspekt yrkesval på den tiden, helt utan status.

Vad gjorde du i början?

– Patrullerade ensam på gatorna. Av det lärde jag mig att läsa människors ansiktsuttryck, ögon och sätt att röra sig. Ungefär som ett djur läser ett annat djur. Man blev en människokännare, det var nödvändigt i den miljön.

Så småningom blev du befordrad?

– Ja, jag blev befäl och åkte runt på olika polisstationer och jobbade i piketen. Det var då protesterna mot Vietnam var som störst.

Var det obehagligt?

– Ja, där fanns människor som skrek i hat och så. Det är inte så enkelt när en stor folkmassa kommer emot en så man förstår hur poliserna kände sig därute i Husby. Vi är ju människor och det är inte så lätt att klara av att någon kastar sten på en.

Du ville jobba på tekniska roteln, varför?

– Det började med ett fall där en man misstänktes ha orsakat en brand i en lägenhet. Han hade somnat på soffan med tända ljus och var helt förstörd eftersom hans gamla mor fått allvarliga brännskador på ena armen. När jag undersökte lägenheten visade det sig att det blivit överslag i en kontakt och han var oskyldig. Det var fascinerade, att få visa vad som verkligen hade hänt.

Hur blev en motvillig patrullerande polis en stjärna på rättsteknik?

– Då var en stor grupp unga poliser knutna till tekniska roteln och vi undersökte vartenda inbrott i Stockholm. Vi lärde oss vad som var viktigt och var spåren kunde finnas. I dag börjar man inte med grunderna utan det handlar direkt om allvarligare brott.

Du låter kritisk?

– Jag är ganska säker på att organisationen, sättet att arbeta på den tiden var mycket effektivare. Egentligen borde det vara tvärtom nu när man har datorer och annat. Men stället blir det mindre och mindre tid ute på fältet och mer byråkrati. Det har aldrig funnits så mycket poliser som nu men var finns de?

Ja var?

– De sitter väl på någon kurs och diskuterar värdegrunder. En numera pensionerad kollega till mig i Göteborg pratade med förakt om ”sittpoliser”. Han var så förbannad på det. Poliser som sitter och stirrar in i en dataskärm när de borde vara ute på fältet.

Hur borde det vara?

– Poliserna måste ut och lära känna kriminella, vara med på ett annat sätt.

– Om du tar Husby som exempel så är vitsen att poliserna måste ut och röra sig bland människor, träffa dem, prata, vara en del i samhället. Man kastar inte sten på den man känner.

Har du något exempel där det fungerar så?

– Jag besökte New York när de hade som mest grov kriminalitet för 15 år sedan. Där förändrade man polisernas arbetssätt radikalt.

Poliser som gick ute på gatan fick mer betalt än de som jobbade inne. Antalet brott sjönk dramatiskt.

Skulle det vara något för Sverige att ta efter?

– Ja, verkligen. Det är ju rimligt att de som finns på gatan i områden som Husby och andra områden som upplevs som mer problematiska, ska ha mer betalt.

Du har besökt hundratals brotts- platser genom åren och sett många döda, hur hanterar man det?

– Det är klart att jag blivit illa berörd, alla har respekt för döden, men man lär sig att stänga av. Om jag kom till en brottsplats där en människa låg mördad så tittade jag mig omkring för att skapa en bild av vad personen hade levt i, sysslat med. Det var mitt sätt att skaka av mig obehaget.

Du var chef för gärningsmannaprofil-gruppen i ett antal år. Bland annat analyserade ni Palmemordet?

– Ja, på uppdrag av Palmeutredningen så gick psykiatern Ulf Åsgård och jag igenom hela materialet igen cirka sju år efter mordet. Det var bortåt 20 000 handlingar, inklusive det som var sekretessbelagt.

Vad kom ni fram till?

– Att mordet inte var planerat utan att mördaren ser paret Palme när de går in på biografen. Exempelvis så skjuter inte en yrkesmördare ett skott utan ett helt magasin. Man kan inte vara säker på att en människa dör av ett skott.

Vem tror du mördade Palme?

– Jag vet faktiskt inte. Men det är rimligt att det handlar om en människa som är ganska ensam. Vore det en konspiration skulle det definitivt ha kommit ut. En ensam människa som kanske tyckte att man gjorde rätt och inte hade några samvetskval eller pratade vid sidan om och kanske kastade vapnet, efteråt.

En kall typ?

– Man tror att människor plågas av sitt samvete och vill bekänna men så fungerar det inte. Titta på de som var lägervakter i Tyskland, de återgick till ett normalt socialt liv trots alla de hemskheter de gjort.

Många har kritiserat utredningen?

– Jag tycker inte att det finns särskilt mycket att kritisera. Vi är ju inte vana vid den här typen av brott där det inte finns någon anknytning mellan offer och gärningsman. Sådana brott är väldigt, väldigt svåra att lösa.

Du var en av dem som tidigt var övertygad om att Quick ljög. Hur tänkte du?

– Jag såg att de olika fallen varken stämde överens när det gällde tillvägagångssätt, ålder eller något annat.

Journalisten Hannes Råstam som senare fick scoopet om att Quick tog tillbaka sina erkännanden blev din vän, hur lärde ni känna varandra?

– Precis som flera andra visste han att jag var övertygad om Quicks oskuld och ville ses. Men första gången han kom hit så var han väldigt avvaktande när jag försökte berätta hur jag tänkte.

Sedan blev han desto mer engagerad?

– Han var helt uppfylld av det. Det blev så att han använde mig för att berätta om det mesta han fick fram, han visste att jag inte skulle berätta.

Vad hände sedan?

– En kväll när Eva och jag firade bröllopsdag och skulle till en restaurang ringde Hannes. Han berättade att han kom direkt från Säter och att Quick tagit tillbaka allt. Han sa att jag inte fick säga det till någon.

Vad tänkte du då?

– Det var väntat men ändå: helt otroligt vilken kväll! Jag ringde tillbaka och frågade om jag fick berätta för Eva och det fick jag.

Hur tog du det när han gick bort?

– Jag känner en påtaglig saknad. Hannes hade någon slags hängivenhet och var glasklar i sin uppfattning om vad som var sanningen. Det behövs den typen av människor, journalister som är tillräckligt starka för att ifrågasätta.

Du har jobbat med en del väldigt spännande saker. Känner du så själv?

– Jag kan tänka mig att människor utifrån ser det så. I dag finns det ett större intresse för brott än någonsin tidigare och mord blir ofta förstasidesnyhet. Det är allvarligt.

Varför då?

– Det gör människor rädda, helt i onödan. Vid två tillfällen i det här landet har det funnits an- ledning att se sig om över axeln på kvällen. Det ena är laserärendet och det andra skjutningarna med Peter Mangs i Malmö. Vi är trygga här i Norden.

Fall jag minns

Lars Tingström ”Bombmannen”:

”Han var hatisk till samhället och hade sprängt flera bomber som dödat och skadat. Men han nekade till brott. När vi undersökte hans sommarställe på Värmdö hittade vi väldigt mycket som gick att binda till sprängningarna, bland annat flera kilo dynamex.

Att söka igenom hans bostad var ganska otäckt eftersom han sagt att vi riskerade att sprängas i luften. Han dömdes till livstid i tingsrätt och hovrätt. Det kändes bra för vi visste att om han kom ut och fick fortsätta så skulle fler dö.”

John Ausonius ”Lasermannen”:

”Då var jag chef för en liten analysgrupp och i början var det inte självklart att det handlade om samme gärningsman i de olika fallen. Fallet är ett bra exempel på hur något totalt överraskande kan hända i en utredning. En dag stod en person vid Lidingöbron och ryckte strömming när något tungt fastnade på kroken. Det var en revolver i ett hölster som tillhörde John Ausonius. Av alla broar runt Stockholm, vid en av dessa broar på exakt samma centimeter hade alltså en krok gått ner och fångat upp vapnet som blev betydelsefullt i bevisningen mot Lasermannen.”

Norbert Erich Kröcher

”Han var en tysk terrorist som planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon år 1976. Tanken var att få ett utbyte mot åtta av sina vapenbröder som var fängslade i tyska fängelser.

Jag och en kollega undersökte källaren där de hade sitt högkvarter och dit de planerade att ta justitieministern. Vi hittade bland annat en presenning med krokar upp i taket. Under den var det tänkt att Anna-Greta Leijon skulle hållas fången.”

Det här är mitt liv

Sätter främst: Att inte ha något dåligt samvete över att någon oskyldig sitter inne till följd av vad jag har gjort.

Upprörs över: När människor uttrycker sig tvärsäkert om något som är fel och får det till någon slags sanning.

Tacksam för: Jag känner mig tacksam för att bo i ett land som är förhållandevis rättssäkert, det är inte självklart.