Att åldras är ingen sjukdom
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att medverka som gäst i en programserie. Förra säsongen jobbade jag alldeles för mycket och har därför tackat nej till nästan alla förfrågningar av det här slaget, men den här gången tänkte jag, att ”Vafan, kom igen nu, Kirran, nånting kan du väl vara med i!”.
Sagt och gjort, jag packade min bästa klänning och tog tåget.
I Stockholm är allt så annorlunda, på nåt sätt känner jag mig mindre, som om jag inte platsar. Jag försökte tänka positiva pepp-tankar och intala mig att jag är lika bra som någon annan.
I sminket var det bråttom, jag sminkade som vanligt mig själv, så sminkösen, en fräsch 35-åring, kunde göra annat. Hon pratade i mobil, och var mitt uppe i en smaskig skvallersession. Jag lyssnade roat och skrattade med henne tills hon började berätta om en 27-årig, känd programledare och en något äldre tv-kvinna som helt plötsligt blivit så släta. Dom hade båda rekommenderat sminkösen att göra som dom, nämligen injicera nervgiftet botox. Typ som att rekommendera en frisör.
Jag kände hur skrattet fastnade i halsen, nu var det inte roligt längre. Jag bara satt där, 29 år gammal och insåg att jag är i fel bransch. Jag är på helt fel ställe! Jag längtade plötsligt ut till landet, till en busshållplats, till Hemköpskön eller vad som helst!
Jag vill inte vara rädd för att bli äldre, för att inte duga, för att vara snygg nog för mitt jobb. Vad är det ens för tanke? Under hela programinspelningen satt jag och ville bara försvinna, tvätta av mig sminket, ta av mig kläderna och aldrig mer förekomma i något som kallas media.
Det enda vi faktiskt kan vara säkra på när vi föds är att vi dag för dag blir äldre och att vi en av dessa dagar kommer att dö. Det gäller alla. Där emellan får vi själva se till att må så bra som möjligt. Göra positiva val, lyssna på oss själva, bryta dåliga mönster och så vidare. Att åldras är att leva. Det är ingen sjukdom.
Det är ju med min kille, min familj och min bästis jag lever mitt riktiga liv. Bland människor jag gillar. Som gillar mig tillbaks oavsett eventuella rynkor. Jag tror inte att det är nyttigt för någon att bygga sin självkänsla genom tv, radio eller tidningar. Att vara beroende av att folk, dvs främlingar, ska tycka att man är snygg. Jag gillar inte utvecklingen, vet inte om jag vill vara med mer. På något sätt har jag trott att personligheten ska ta vid där rynkorna börjar och att den ska göra mig fin. Kanske söker dom folk på Pressbyrån?