Nicole, 20, svårt hjärnskadad efter bilolycka - nekas dubbelassistans

Mary Mårtensson

Föräldrarna: "Ingen tar ansvar för Nicole. Ingenting fungerar".

Mörarp. Nicole Pike, 20, är svårt hjärnskadad efter en bilolycka i höstas.

Hon behöver hjälp med allt, hela tiden. Ofta av två assistenter.

– Nicole behöver dubbelassistans 24 timmar om dygnet, men det skiter Försäkringskassan i, säger hennes mamma Ann Pike.

Enplansvillan ligger vackert på skånska landsbygden. I hagen betar Nicoles islandshäst Ofelia. I köket kommer två hundar rusande. Den lilla, chihuahuan Muzze, är Nicoles.

Nicole Pike var 19 år när olyckan hände. Hon var en energisk tjej med tre jobb - hår- och makeupartist, butikssäljare av kosmetik och förare av djurambulans.

Det var den 12 september som motorn på djurambulansen började ryka på motorvägen. Nicole stannade till på vägrenen. En bärgare på väg upptäckte hennes belägenhet.

Slungades 30 meter

De stod båda utanför vägräcket när en långtradare kom farande inne på vägrenen. De började springa. Långtradaren körde in i båda fordonen. Vägräcket bröts loss och träffade Nicole med sådan kraft att hon slungades 30 meter. Bärgaren hann undan.

Långtradarchauffören, en 23-årig man från Holland, misstänks ha somnat vid ratten.

Nicole fick livshotande skador på hjärnan och lungorna. Hon kämpade för sitt liv de tre första veckorna och var nära att dö.

Hon har svåra hjärnskador, kan inte styra några funktioner, inte svälja, inte prata, inte kommunicera.

– Vi är rätt så övertygade om att hon hör och förstår allt vi säger när hon orkar vara med. Hjärntröttheten påverkar mycket, säger pappa Patrik Freij.

– Hon tittar väldigt mycket och känner igen ansikten och personer, säger Ann Pike.

Pratar med blinkningar

Ibland kan Nicole kommunicera med blinkningar.

– Jag kan fråga "Är du trött?" Då blinkar hon en gång långsamt för ja. Det är det närmaste en bekräftelse vi kan komma, säger Patrik.

Det är mycket mer än vad de vågade hoppas på den första tiden efter olyckan.

– Det fanns inget hopp, menade läkarna. Men jag såg vad jag såg. Jag såg små signaler. Vi pratar minimala rörelser, säger Patrik.

Han kände dem när han höll sin dotter i handen. Det har hjälpt honom att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Sedan olyckan har föräldrarna genomlevt ett smärtsamt kaos. Men när Nicole kom hem den 27 mars, efter sex månader på sjukhus, väntade ett nytt kaos.

– Vi kom hem med en väldigt sjuk dotter. När vi kom hem visste vi ingenting, säger Ann.

Behöver dubbelassistans

Nicole får hjälp dygnet runt av en personlig assistent.

Men vid 7 till 14 tillfällen spridda över dygnet behöver hon hjälp av två assistenter, enligt föräldrarna. Varje morgon när hon ska upp ur sängen, vid morgonhygienen, varje kväll när hon ska lägga sig, vid alla förflyttningar, byten av inkontinensskydd, all träning, all utevistelse och vid oförutsedda händelser.

– Nicole behöver dubbelassistans dygnet runt, säger Ann.

Men Försäkringskassan har bedömt Nicoles behov av dubbelassistans till 25 timmar och 35 minuter per vecka, vilket motsvarar knappt fyra timmar per dygn. Men det går inte att anställa någon på de villkor som krävs - 7 till 14 gånger per dygn - uppger föräldrarna.

– Vi kan ju inte använda dubbelassistansen. Men det skiter Försäkringskassan fullständigt i, säger Ann.

Sjukskrivna

I stället får nu Nicole hjälp av hemtjänsten 1,5 timme varje morgon. Föräldrarna, Nicoles syster Nathalie, 27, samt familjens vänner går in vid behov.

Försäkringskassans beslut har överklagats av Nicoles juridiska ombud, som begär dubbelassistans all hennes vakna tid.

Båda föräldrarna är sjukskrivna.

– Ingenting fungerar. Vi är totalt slut. De knäcker oss - sjukvården, Försäkringskassan och kommunen, säger Ann.

– Vi vill ju inget hellre än att komma tillbaka till en någorlunda vanlig vardag med arbete, komma hem, vara föräldrar och ha ett fungerande liv.

När Nicole skrevs ut från Orups sjukhus var nästan ingenting klart inför hennes hemkomst, enligt föräldrarna.

– Nicole blev utskriven utan att all hemvård var färdig, säger Ann.

Själva utskrivningssamtalet varade i åtta minuter och skedde utan varsel.

– Jag var så chockad så det snurrade i huvudet, säger Ann.

Och det vårdplaneringsmöte som Helsingborgs kommun skulle medverka på blev aldrig av.

– Kommunen vägrade. De tyckte inte att det var nödvändigt. Det var ingenting som var färdigt när vi kom hem. Ingen plan fanns, säger Ann.

”Ingen tar ansvar”

Nicole får all näring via sondmatning i en knapp på magen. En automatisk pump reglerar tillförseln. Pumpen får de låna av Orups sjukhus, eftersom ingen ordnat en pump till Nicole. Slangarna - aggregaten - till matpumpen måste bytas inför varje måltid. Men det är oklart vem som ska beställa dem.

– Ingen tar ansvar för Nicole. Vi bollas runt mellan vårdcentralen och kommunen, säger Ann.

– Vi sitter här flera veckor efter att hon blivit utskriven och vet ingenting. Vi är knäckta nog ändå. Vi ska inte behöva leta och bli kringskickade på detta vis.

Vad gäller bostadsanpassningen så har Helsingborgs kommun endast beviljat en rullstolsramp och ett höj - och sänkbart tvättfat. Föräldrarna har själva fått bygga om duschrummet för att Nicole ska kunna komma in med rullstolen. En granne har asfalterat grusplanen. Nicole har även fått avslag på en ramp till terrassen. Besluten är överklagade till förvaltningsrätten.

”Jag ser möjligheter”

Varje dag kämpar föräldrarna med Nicoles rehabilitering och hoppas att hon ska återfå funktioner och förmågor hon förlorat.

När arbetsterapeuten kommer klockan elva ska Nicole träna på att stå. Då hjälper även assistenten Emma och pappa Patrik till, annars går det inte.

Med en sele fäst under rumpan dras Nicole upp med en automatisk lift till ståbordet.

Så sänks hon ned. Sedan upp – och ned – några gånger.

– Jag vill mycket. Jag ser mycket möjligheter. Men man behöver hjälp och stöd från instanser och myndigheter för att orka vara så positiv att Nicole inte känner att hon är en belastning för oss, säger Patrik.

Med ett litet svagt ljud protesterar Nicole efter en stund, när hon inte längre orkar.

Det är det enda ljud hon ger ifrån sig under de fyra timmar som vi besöker henne.