Flykten från folkmordet i Rwanda

Kristin Groth/TT

Publicerad 2019-04-05

För 25 år sedan inleddes folkmordet på närmare 800 000 människor i det afrikanska landet Rwanda.

– Att granne kunde ta död på granne. När jag möter människor och hör deras historier så är det svårt att ta in det, säger säkerhetsexperten Dag Bohlin och skakar på huvudet.

Han och hans familj bodde i Rwanda när våldet bröt ut.

"Om vi blir beskjutna nu så stanna inte, utan kör med gasen i botten så att ni inte blir stående på vägarna", löd instruktionen när Dag Bohlin och hans familj evakuerades från Rwanda, mindre än en vecka efter att folkmordet inleddes 1994.

– Vi var inne på vårt femte år i Rwanda och tyckte att vi var vana vid landet och saker som hände där, berättar han.

Men ingen kunde vara förberedd på det som hände.

Den 6 april 1994 var landets president Juvénal Habyarimana, som tillhörde folkgruppen hutu, på väg hem från Tanzania då hans plan sköts ned. Han hade just sagt ja till en samlingsregering med den tutsidominerade rörelsen Rwandiska patriotiska fronten (FPR). Händelsen ses som startskottet för det oerhörda våld som sedan bröt ut, som hade sin grund i en gammal maktkamp mellan hutuer och tutsier. Våldsamheterna pågick i tre månader, en period som beskrivits som ett av historiens värsta folkmord.

”Tyst förutom skottsalvorna”

Efter flygkraschen ringde telefonen mitt i natten hemma hos familjen Bohlin som bodde i huvudstaden Kigali. Dag Bohlin arbetade då som byggledare och administrativt ansvarig för Pingstmissionens utvecklingssamarbete (PMU) i Rwanda.

Det var ledaren för landets pingströrelse som ringde för att berätta att presidenten var död och för att uppmana familjen att stanna inne.

– Så fort ljuset kom på morgonen hörde vi sedan skottlossningar och tyngre bombsalvor. Vi bodde ganska nära en stor väg och brukade höra trafiken nästan dygnet runt, men då var allt tyst förutom skottsalvorna.

I sex ovissa dygn stannade familjen hemma på PMU:s område.

De hade tidigare bott i en annan del av landet i tre år. Under tiden i Kigali hade det varit bristfälligt med el, vatten och telefonförbindelser men veckan efter att presidentens plan sköts ned fungerade kommunikationerna.

– Många rwandiska vänner ringde och frågade hur det gick för oss. De berättade också om vad som hände och varnade oss för att gå ut.

Flera av vännerna överlevde inte folkmordet, fick familjen senare veta.

Evakueras med flyg

Efter sex dagar ringde den schweiziska ambassaden och meddelade att man fått i uppdrag att hämta familjen. Barnen blev tillsagda att ligga på bilgolvet för att slippa se förödelsen utanför bilfönstren medan Dag Bohlin körde en av bilarna mot flygplatsen och försökte skärma av blicken från omgivningen så gott det gick. Både vuxna och barn låg döda efter vägarna.

– Vi såg ganska mycket av det som hänt. Lik låg efter vägen. Vi kunde inte stanna, men konstaterade även att staden såg ut ungefär som den gjort tidigare. Jag tror inte att ett skyltfönster var krossat ens.

Bilkonvojen körde i raskt takt mot ett ambassadörsresidens.

– Från den tomten hade vi jättebra utsikt över en av kullarna i Kigali. Då var det någon som sade "på den kullen vet vi nu att det inte finns en enda tutsi kvar". Då kunde vi bara föreställa oss hur det såg ut på andra ställen, säger Dag Bohlin.

Gruppen kördes sedan på ett lastbilsflak till flygplatsen, i ösregn och under bar himmel.

– Min fru frågade "kan vi bli beskjutna här?", och det hade vi ju kunnat bli men jag svarade "nej, det tror jag inte, det är nog ingen fara".

Skytteltrafik

Planen gick skytteltrafik mellan Kigali och Nairobi i Kenya.

– Min fru frågade igen i planet om jag trodde att vi kunde bli nedskjutna, men jag sade nej för att lugna henne. Samtidigt hörde vi tunga dova skottsalvor.

Det tog flera veckor innan familjen Bohlin, som då kommit hem till Sverige, började förstå hur omfattande våldet var i Rwanda. Samtidigt fick de rapporter om bekanta som dödats.

– En vän var en moderat hutu som förespråkade maktdelning, och det tåldes inte. Han fick sätta livet till tillsammans med hela sin familj. Fru och fem eller sex barn, berättar han.

TT: Ändrades din syn på människor efter allt som hände 1994?

– På sätt och vis har det förändrat min människosyn för man förundras över hur mycket ont människor kan göra. Men man kan också förundras över hur mycket gott människor kan göra, säger Dag Bohlin.