Misär och mirakel

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-15

Agronomen Dennis räddar skadade barn: Det är de som lider mest

HAITI. Lilla Jesika ligger helt stilla bredvid sin äldre kusin Sofia – tryggheten i kaoset.

Ett bandage täcker flickans skadade huvud.

– Läkaren var hos henne i går. Han sa att han skulle komma tillbaka, säger Sofia Eltime.

Dennis Shannon jobbar dygnet runt med att försöka lindra de utsatta barnens smärta.

Men han är inte läkare.

För alla skadade, hungriga och traumatiserade barn som tagits till Hotel Villa Creoles parkeringsplats spelar det mindre roll att Dennis Shannon egentligen är agronom – och anställd vid det australiensiska jordbruksdepartementet.

Han är deras hjälte.

– Det är barnen som lider mest, säger han samtidigt som han smörjer sårsalva på huvudskadade

Jenifer Cheri, 5.

Flickan var hemma med sin mamma Ines och sin bror när skalvet inträffade. Brodern dog i det

raserade huset.

Jenifer skriker av smärta. De vuxna i närheten jämrar sig. Men Dennis Shannon talar med femåringen, tröstar henne och visar en omsorg som om han varit läkare hela livet.

Skadade i entrén

Han är på Haiti på uppdrag av en amerikansk myndighet och bodde på hotellet när katastrofen slog till. Sedan dess har Shannon jobbat från det provisoriska fältsjukhuset utanför lyxhotellet.

Vid huvudentrén ligger de skadade. Många har forslats dit av anhöriga som hört talas om Dennis Shannons arbete.

– Natten till i torsdags fick vi äntligen en laddning mediciner. I två dagar fick vi ta allt vi kom över: lakan och dricksvatten från flaskor, säger han.

I två dygn har lilla Jesika legat vid kusinen Sofia Eltimes sida utanför hotellet. Andra familjemedlemmar sitter tyst i närheten. Deras blickar är apatiska.

Dennis Shannon löper i skytteltrafik mellan parkeringsplatsen och hotellet där han hämtar vatten, mediciner och allt annat han behöver för att vårda sina små patienter.

Han försöker att inte tänka på hur stor nöden är.

Välgörenhetsorganisationen Save the Children uppger att två miljoner barn är direkt berörda av jordbävningen.

Skrek av smärta

En av dem är Anaika, 11.

I natt vrålade hon av smärta i CNN:s direktsändning över hela världen.

Hon ligger fastklämd med ett ben under rasmassorna i Port-au-Prince och ropar efter pappa. Räddningsarbetarna kan varken

lyfta stenblocken eller amputera benet.

Tv-bolagets reporter Ivan Watson står framför ett raserat hus och rapporterar live om försöken att rädda den lilla flickan. Bakom honom syns räddningsarbetare som förtvivlat försöker rucka på stenblocket som hon delvis ligger fastklämt under.

Mamman står bredvid sin lilla dotter, hon håller hennes hand och försöker trösta henne. Anaika sitter fast med ena benet, resten av henne är ovanför det raserade huset.

Räddningspersonalen ger henne vatten i en slang.

Hon skakar av rädsla och smärta. Med en lyftkran skulle det vara enkelt att få bort stenblocket. Men det finns ingen lyftkran.

Svenska släktingar

Räddningsarbetarna har utrustning för att amputera benet, men inte det blod hon behöver för att överleva amputationen.

Enligt reportern ligger det uppskattningsvis 30 anhöriga och grannar till flickan i det raserade huset.

Sent i natt var det fortfarande osäkert om Anaika klarat sig.

I Sverige, i en helt annan familj men med ett delat öde, sitter 25-årige Manuel Vrigneaus svenska släktingar och befarar det värsta.

– Vi är ganska säkra på att han ligger begravd i rasmassorna, säger hans svenska halvsyster Janeth Ahlqvist, 40 i Halmstad.

Sedan jordbävningen skakade Haiti har de inte lyckats få kontakt med Manuel. Hon pratade senast med brodern för en vecka sedan.

– Han ringde på min födelsedag men sa att han inte hann prata. Han sa bara att han saknade mig och älskade mig. Och nu kanske han är borta, säger Janeth Ahlqvist.

Han befann sig troligen på jobbet i Port-au-Prince då skalvet kom.

Manuels syster Caroline, 20, överlevde skalvet.

– Caroline har berättat att de plundrar liken. De springer över liken för att få tag på grejer. Det är fullt kaos därnere. Man blir livrädd att det ska hända henne något, säger Janeth.

Och liken ligger i tusental överallt i Port-au-Prince. Stanken är outhärdlig. Ansiktsmasker och handdukar över mun och näsa gör inte mycket för att hålla lukten borta.

”Vågar inte komma tillbaka”

Och så ljuden. Överfulla minibussar som åker fram och tillbaka. De tutar på lik. Skriker åt varandra. Rop av smärta och ångest.

Tusentals människor vandrar planlöst omkring på gatorna. En del har inte längre några hem. Andra vågar inte vara inomhus av rädsla för nya efterskalv.

– Han kommer inte tillbaka, säger Tise Vesaj gråtande.

Hans kusin Filipo ligger tillsammans med fem andra kroppar på en ödetomt i ett gatuhörn mitt i staden. Familjen har äntligen lyckats skaffa en kista.

De omfamnar kistan och gråter innan den bärs upp på lastbilen som åker omkring i kvarteret och samlar upp lik.

Det gör ont att se på. Men det är ändå en värdig ceremoni mitt i det gränslösa eländet. Det är värre med andra döda som ingen känns vid. Kroppar bärs fram på dörrar från raserade byggnader, viras i plast och slängs upp på flaket.

Det ser brutalt ut. Men arbetet som utförs av frivilliga kan innebära skillnaden mellan liv och död för de som överlevde jordbävningen.

Liken kommer sprida sjukdomar. Det är bara en tidsfråga om när.

Överlevde mirakulöst

Och tusentals människor ligger fortfarande begravda i rasmassorna. Döda eller levande.

Vi ser de första internationella räddningsarbetarna som med hjälp av hundar söker i betong, metall och bråte. I det totalförstörda FN- ­högkvarteret hittar teamet en säkerhetsofficer vid liv.

Fler än 100 anställda vid FN saknas ännu.

Men svensken Carl Delphin, civilanställd av FN som rådgivare sedan många år, överlevde jordbävningen mirakulöst. Han befann sig av en slump i ett hus i närheten av huvudkontoret då skalvet kom.

Han lyckades i går ringa sin mor och berätta att han var helt oskadd.

– Han hade den oerhörda tur som man ibland måste ha, säger hans bror Anders Delphin.

FN-kollegan Göran Biller lyckades i går få iväg ett mejl till sin syster Ann-Christine.

– Jag har klarat mig. Nu hjälper jag till så gott det går, skrev han.

UD: Vi har koll på läget

Även en tredje svensk klarade sig helt oskadd.

Ett tiotal svenskar uppges befinna sig på Haiti. Ingen vet säkert.

Anser ni att ni har bra koll på läget?

– Ja, det tycker vi faktiskt att vi har. I alla fall i den mån man kan ha i en katastrofsituation. Men det är klart att vi är oroliga. Vi gör allt vi kan för att försöka få veta om det finns mer svenskar på plats som ­inte är registrerade, säger Sara Brandt-Hansen, på UD:s presstjänst.

Anders Giæver, Oisín Cantwell, Johanna Klaasen

Följ ämnen i artikeln